.Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 49 starkt begränsa möjligheterna att utnyttja institutet sambruksförening. Härutinnan har styrelsen anfört. På grund av topografiska och andra skäl – främst den omständigheten att det torde gå lättare att ena ett mindre antal jordbrukare att sammanslå sina ägor till en brukningsdel – torde man vid sammanslagning av mindre brukningsenheter i stor utsträckning få räkna med att de sålunda uppkomna egendomarna bliva av en sådan storlek, att de äro lämpade för tre eller fyra familjer. I slättbygderna med huvudsakligen rationaliserad spannmålsodling innebär detta en areal av omkring 50–100 hektar åker samt i skogs- och dalbygderna med tyngdpunkten lagd på animalieproduktion en areal av omkring 40–80 hektar jämte skogsmark. För att det nya institutet skall kunna utnyttjas i största möjliga utsträckning, anser sig styrelsen böra ifrågasätta, att minimiantalet medlemmar sättes till tre. De fall, då den mindre tillfredsstälilande formen enkelt bolag finge tillgripas, skulle i så fall begränsas till sådana, där endast två medlemmar skulle deltaga i samarbetet. Inom egnahemsstyrelsen har beträffande denna fråga skiljaktig mening anmälts av byråchefen Collin, som ansett minimiantalet medlemmar böra vara minst fem. Även Sveriges lantbruksförbund föreslår, att minimiantalet medlemmar nedsattes till tre eller att sambruksförening i varje fall icke ålades träda i likvidation på grund av att medlemsantalet nedgått under fem. Förbundet yttrar. Den rationalisering av jordbruksdrifteii, som pågår och som kan väntas fortsätta under en lång tidsperiod, medför bl. a., att den mänskliga arbetsinsatsen genom utnyttjandet av maskinella hjälpmedel alltmera intensifieras. Driften vid ett jordbruk av viss storlek kommer därför efter hand att kunna ombesörjas av ett mindre antal personer. Kravet på minst fem medlemmar i en sambruksförening är därför enligt förbundets mening ur jordbruksteknisk synpunkt olämpligt. Skälen för en sådan regel torde icke ha samma styrka, när det gäller en uteslutande på jordbruksdrift inriktad sammanslutning, i vilken medlemmarna iregel torde ha insatt huvuddelen av sina tillgångar, som när det gäller ekonomiska föreningar och aktiebolag. – Förbundet vill såsom sin mening framhålla, att det saval av ekonomiska skäl som med hänsyn till önskvärd "återväxt" och kontinuitet inom en sambruksförening torde vara nödvändigt att vid föreningens bildande rakna med familjemedlemmarnas, särskilt ungdomens, a1betskraftvid foreningens jordbruk. Att varje medlem sålunda ofta kommer att tillfora foreningen utöver sin egen även sina familjemedleminars arbetskraft utgor ett ytterligare motiv för en ändring från fein till tre av minimiantalet medlemmar. F örvalfningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssallskap har en aiinan inställning till frågan och anför. – – lnom Norrbotten, där brukningsdelarna ofta endast ha 4 a o hektar odlad jord, synes frågan om behovet av odlad areal inom sambruksfoicning bora bliva föremål för ett noggrant avvägande. Saniinanstallningen över tidigare inom laiidet vunna erfarenheter av kollektiv jordbruksdrilt visar att men gårdar med 60 hektar odlad jord och däröver haft svart alt ekonomiskt nomföra den kollektiva driften. Uppenbart är att om driltslcdning och oxriga kostnader i samband med föreningensverksamhet skall l-<uiina finaiiåsieras samtidigt som medlemmarnas ekonomiska ställning forhattras, så m. ste föreningens odlade areal vara av betydande omfattning. Porvaltningsutskot4 Bihung till rikszlagrns protokoll 19-78. I suml. Nr 53-
