tet ifrågasätter om ej 100 hektar torde vara minimum när det gäller ett fullt utnyttjande av moderna mekaniska hjälpmedel. Detta innebär att i regel ett 20-tal jordbrukare skulle behöva sammanslå sina egendomar vid bildande av en sambruksförening. Departementschefen. För egen del är jag närmast benägen att ansluta mig till den ståndpunkten, att en sambruksförening helst bör ha åtminstone ett tiotal medlemmar. Jag känner mig sålunda icke övertygad om riktigheten av den på ett par håll bland remissyttrandena framträdande uppfattningen, att medlemmarnas trivsel skulle bliva mindre vid ett större medlemsantal. Under alla förhållanden synes man kunna göra gällande, att hela organisationsformen med antagande av stadgar, val av styrelse, driftsledare och revisorer m. m. förutsätter ett icke alltför obetydligt medlemsantal. Vid en jämförelse med 1911 års föreningslag synes man snarast kunna göra gällande, att kraven på ett lågt minimiantal medlemmar äga större fog för denna lags vidkommande, då ju nämligen medlemmarna i en förening, bildad enligt 1911 års lag, kunna vara juridiska personer, var och en representerande mycket betydande intressegrupper. Emellertid föreligger icke heller enligt min uppfattning tillräckliga skäl att förorda ett högre minimiantal medlemmar för sambruksföreningarnas del än för övriga ekonomiska föreningar. Ä andra sidan finner jag icke anledning ifrågasätta ett lägre antal än fem för sambruksföreningarnas del. Beträffande den med det nu behandlade spörsmålet närbesläktade frågan om viss minimiareal å den av sambruksförening brukade egendomen, synas mig redan de nyss återgivna yttrandena belysa, vilka olika önskemål och uppfattningar som kunna framträda i detta hänseende. Det ligger i sakens natur, att då föreningsjordbruket avser att tillföra deltagarna storbrukets fördelar, vinsten av föreningsbildandet blir beroende av i vad mån den disponibla arealen möjliggör begagnande av maskinell utrustning och moderna driftsmetoder i övrigt. Uppenbarligen komma frågorna om den disponibla arealens omfattning, medlemsantalets storlek och verksamhetens därav betingade inriktning att få primär betydelse vid föreningsbildandet. Spörsmålens lösning faller inom ramen för den ekonomiska planen men lösningen förenklas säkerligen icke om handlingsfriheten därvidlag bindes av i förväg uppställda regler om viss minimiareal. Villkor för medlemskap. I b e t ä n k a n d et har anförts, att de utomlands vunna erfarenheterna av samfällt jordbruk syntes giva vid handen, att kunnighet i jordbruk borde uppställas som villkor för medlemskap i sambruksförening. Emellertid syntes i en förening med mera omfattande verksamhet även annan yrkeskunskap bliva av värde. En skicklig mekaniker syntes exempelvis kunna vara en värdefull tillgång för föreningen. I betänkandet erinras vidare därom, att enligt den s. k. inskränkningslagen den 30 maj 1916 (nr 156) – vilken lag har till syfte att ställa utländska rättssubjekts fastighetsförvärv under kontroll – ekonomisk förening ej må förvärva fast egendom utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Det syntes ej ändamåls
