De variationer som förekomma i riskhänseende mellan olika redskapstyper borde enligt utredningen föranleda olika försäkringsavgifter för olika redskap. Emellertid bleve avgiften enligt det föreslagna systemet enhetlig för alla redskap och fångstsätt och därför måste dessa variationer motverkas på annat sätt. Detta borde ske genom att självrisken varierades. De redskap som medförde särskilt stora risker vid användningen skulle sälunda åsättas större självrisk än sådana som mera sällan skadades eller ginge förlorade. Självrisken föreslås av utredningen skola variera mellan 20 och 40 procent av skadans värde. Inom dessa gränser böra enligt utredningen föreningarna själva få fastställa självriskens storlek för olika redskap med hänsyn till erfarenhet om förlustrisken m. m. vid olika fiskesätt och fångstplatser. Minsta självrisk borde dock till en början vara 100 kronor. Om fiskredskapen förlorades i samband med förlust av fiskebåt borde självrisken slopas. Fiskarena skola sålunda enligt utredningens förslag alltid stå självrisk med minst 20 procent. Såsom skäl härtill anföres, förutom att ersättningarna för bagatellartade skadefall miskas och omkostnaderna därigenom sänkas, att det ur kontrollsynpunkt är angeläget, att varje skada medför en ekonomisk uppoffring för försäkringstagaren, varigenom det blir av intresse för honom att minska skadorna. Även om en viss grad av självrisk ligger däri, att en fiskare vid förlust av fiskredskapen icke längre kan fortsätta sitt arbete i full omfattning, förordar utredningen med vetskap om erfarenheterna från tidigare försök med fiskredskapsförsäkring och från andra branscher en relativt stor självrisk. De försäkringsavgifter som skola uttagas av fiskarena böra enligt utredningen avpassas så att de i stort sett täcka normala skador på redskapen. Förlusterna vid exceptionella anhopningar av skador borde däremot täckas genom statsbidrag. För att utjämna de normala variationerna i fråga om skaderesultaten år från år förordar utredningen att föreningarna av uppkomna överskott skola göra avsättningar till egna fonder. Därjämte borde föreningarna genom avsättningar till en gemensam utjämningsf ond medverka till en inbördes utjämning mellan de olika föreningarna. Med hänsyn till att statsbidrag enligt utredningens förslag skall kunna erhållas för täckning av eventuellt underskott och till att avsättning skall ske till utjämningsfonden anser utredningen, att icke hela, såsom vanligen är fallet i ömsesidiga försäkringsbolag, utan endast en viss del av det årliga överskottet skall användas till fondbildning inom föreningarna. Sedan fonderna blivit så stora att föreningarna konsoliderats och fonderna kunde tillgodose behovet av erforderlig riskutjämning under normala skadeår, borde möjligheter finnas att använda överskottet på verksamheten till premie återbärin g. Med hänsyn till svårigheten att i förväg beräkna storleken av de erforderliga premierna föreslår utredningen att premieåterbäringen även skall komma till användning som premieregulator. Utredningen förordar, att inom varje förening årligen ett belopp motsvarande 25 procent av överskottet skall avsättas till en reservfond. Därefter
