12 Kungl. llnjsls prupo.s-|lion nr 28. ßeli-;if1ande de olägenheter, som skuldsätlningen i fraga medför ur samhällets synpunkt, framhälles i betänkandet, att skuldsatta polismän lätt kunna riskera att komma i en ur allmän synpunkt olämplig beroendeställning till långivare och horgensmän. Härvid erinrar utredningen om den i l3 § normalinstruktionen intagna föreskriften, att polisman hör särskilt iakttaga att han icke må sätta sig i skuld hos någon, vars verksamhet han har att tjänstens vägnar övervaka, eller anlita sådan person såsom horgensman. Utredningen fortsätter: " Denna föreskrift utgör en konkretisering av en i samma paragraf intagen allmän föreskrift av innehåll, att polisman icke må låta sig i sitt förhållande i tjänsten obehörigen påverkas av hänsy11 till enskilda intressen. Uppenbarligen inrymmes häri en princip om polismannens oväld, som utgör en av grundvalarna för det förtroende hos allmänheten, vars bibehållande och stärkande utgör en angelägen uppgift i ett demokratiskt samhälle. De krav, som här uppställts på polismännen, ha emellertid icke motsvarats av åtgärder från det allmännas sida i syfte att undanröja de olägenheter, som äro förbundna med den nuvarande skuldsättningen på grund av utbildningskostnaderna. Insikten härom har medverkat till skapandet av misstämning bland polismännen, vilket på sina håll icke undgått uppmärksamhet bland allmänheten. Det må här även framhållas, att polismännen från landsbygden och mindre orter som regel tvingas till skuldsättning i större omfattning än övriga polismän. Eftersom de förra i regel äro sämst ställda i lönehänseende, äro olägenheterna av skuldsättningen störst för dem. Detta gäller även i fråga om förtroendet hos allmänheten. Nu ifrågavarande polismäns ekonomiska förhållanden äro helt naturligt i mindre mån skyddade från insyn utifrån än övriga polismäns. Samtidigt kunna riskerna av en beroendeställning lättare aktualiseras för polismän på orter, där polispersonalen är fåtalig. I detta sammanhang må även framhållas, att polismän på landsbygden ofta omhänderha anförtrodda medel. Det är icke ägnat att inge förtroende hos allmänheten, att dessa polismän måste dragas med skulder, till följd varav de vid aktualiserade hetalningssvärigheter tvingas att uppträda som hjälpsökande hos ortsbefolkningen. Med hänsyn till de olägenheter, som polispersonalens omfattande skuldsättning till följd av polisskolentbildningen enligt utredningens mening sälunda medför ur såväl polismännens egen som samhällets synpunkt, böra. framhåller utredningen, åtgärder vidtagas i syfte att så långt ske kan undanröja dessa naekdelar. Detta hör ske även om frågan rörande de ekonomiska förmänerna till polismånnen under polisskoletiden framdeles löses sä, att skuldsättning på grund av utbildning i polisskola normalt icke behöver ifrågakomma. En dylik reglering kan nämligen enligt utredningen icke förutsättas sträcka sig bakåt i tiden. Såsom en lämplig lösning förordar utredningen, att den statliga kreditgaranti, som, på sätt tidigare omnämnts, tillkommer akademiker och därmed jämställda kategorier för ådragna studieskulder, utsträckes att gälla jämväl för den som ådragit sig skulder till följd av polisuthildning. En sådan anordning skulle enligt
