Om den sålunda föreslagna paragrafen har kriminalpolisintendenten i Stockholm uttalat att den fyllde ett påtagligt behov. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har med tillfredsställelse hälsat, att stadgandet skulle komma att äga tillämpning även beträffande handlingar som ingåves till förvaltningsmyndigheterna. Emellertid syntes det länsstyrelsen kunna ifrågasättas huruvida icke på detta område behov förelåge av längre gående straffbestämmelser. De förvaltande myndigheternas avgöranden byggde ofta på ett material, som sakägarna själva tillhandahölle, utan att myndigheterna bleve i tillfälle att kontrollera dess tillförlitlighet. Enligt kommittéförslaget skulle ökad straffrättslig garanti härför kunna åstadkommas genom att i flera författningar än för närvarande intoges föreskrifter om att uppgifter i ansökningar och liknande handlingar skulle lämnas under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. Denna möjlighet torde dock icke komma att utnyttjas i större omfattning. Föreskrifter av det angivna innehållet syntes nämligen förutsätta, att det samtidigt närmare angåves vad ansökningen eller handlingen i fråga skulle innehålla. Detta läte sig emellertid icke göra beträffande stora grupper av ärenden. I förvaltningsärenden, som ur det allmännas synpunkt vore av mindre vikt och i vilka myndigheterna därför icke kunde medhinna att nedlägga något arbete på kontroll av sökandenas uppgifter, komme det nuvarande osäkerhetstillståndet att i stor utsträckning kvarstå. Påpekas kunde också att, även om ett ärende ur det allmännas synpunkt vore att anse såsom mindre viktigt, utgången därav likväl kunde vara av det största intresse för sökanden. Tillstånd av olika slag vore sålunda ofta i realiteten fullt jämförbara med nyttigheter av förmögenhetsvärde. Att en person med osanna uppgifter tillskansade sig ett tillstånd företedde vid sådant förhållande stora likheter med ett bedrägeribrott. Slutligen kunde ifrågasättas huruvida icke ett skarpt särskiljande i strafflagen mellan å ena sidan utsagor under edlig förpliktelse eller på heder och samvete samt å andra sidan övriga utsagor kunde medföra rent negativa verkningar beträffande de senare. Om man genom ett nytt stadgande i strafflagen vid straffhot tillhölle allmänheten att hålla sig till sanningen i vissa ansökningar men icke i andra, kunde nämligen följden lätt bliva den, att många komme att säga sig att det icke behövde vara så noga med sanningen i de sistnämnda. Generaltullstyrelsen har, under hänvisning till att i åtskilliga tullförfattningar stadgades skyldighet att avgiva intyg eller försäkran på tro och heder, framhållit det önskvärda i att även utsagor med detta innehåll bleve omfattade av den nu föreslagna strafflagsparagrafen.
I anledning av kommitténs uttalande i motiven att paragrafen icke skall tillämpas i fall, då straff för osann försäkran finnes stadgat i någon specialförfattning, såsom exempelvis i skattestrafflagen, har justitiekanslersämbetet hemställt, att detta måtte komma till synligt uttryck i lagtexten, och har därvid till jämförelse åberopat 25: 4 i kommittéförslaget. Svea hovrätt har likaledes funnit, att paragrafen borde erhålla sådan lydelse, att därav framginge att den icke vore tillämplig då något speciellt straffbud funnes. I annat fall skulle enligt hovrättens mening tvekan kunna uppstå om vilket lagrum som
