paragrafen tillagts ett stadgande, att om brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest är att anse såsom grovt, straffet skall vara fängelse eller straffarbete i högst två år. I 11 § i kommittéförslaget åter har upptagits en bestämmelse om straff för missbruk av urkund. Sådant brott skall anses föreligga, när någon åberopar eller utlämnar osann urkund, varom i 10 § förmäles, eller ock sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund. Vidare har under detta brottsbegrepp även hänförts, att någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas. Förutsättning för straffbarhet skall även enligt denna paragraf vara fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller böter.
Den förra av de sålunda föreslagna båda paragraferna har i gällande rätt icke annan motsvarighet än 12: 21, varest stadgas straff för den som i arbetsbetyg eller intyg om fattigdom, sjukdom eller annat dylikt uppger vad han vet vara osant, om annan kan vilseledas eller skadas därav. Icke heller 11 § i kommittéförslaget har annat än delvis en motsvarighet i gällande rätt, i det nuvarande 12: 6 a stadgar straff för den som svikligen begagnar sig av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis som är utgivet för annan, samt för den som utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den, för vilken beviset är utfärdat.
I motiven till 10 § i kommittéförslaget har kommittén uttalat, att vid övervägandet av vilka osanna utsagor, som borde beläggas med straff, tillräckliga skäl icke synts föreligga för en begränsning till de i nuvarande 12: 21 uttryckligen omnämnda intygen av rent personlig natur; även andra urkunder som upprättades till bevis borde sålunda medtagas. Däremot har kommittén av skäl, för vilka redogjorts under nästföregående paragraf i departementsförslaget, funnit att oriktiga utsagor, genom vilka någon betygade något om sina egna angelägenheter, icke annat än under särskilda förhållanden borde kriminaliseras. Så har kommittén i nu förevarande sammanhang ansett böra ske endast beträffande den som skriftligen lämnar osann uppgift om vem han är. Enligt vad kommittén i denna del uttalat bleve visserligen den som undertecknade en handling med falskt namn i många fall att straffa för förfalskning, men härför fordrades likväl att handlingen till följd av underskriften vore ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. I annat fall, t. ex. om undertecknandet blott innebure att handlingens utställare uppgåve falskt namn, vore förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. Den som exempelvis öppnade en bankräkning i diktat namn torde sålunda icke, även om han sedermera gjorde uttag med begagnande av samma namn, kunna fällas för förfalskning, men väl syntes det otillbörliga i förfaringssättet böra föranleda straff för den skriftliga osanning, vartill han gjort sig skyldig. Kommittén har vidare ansett att här borde medtagas även skenavtal och andra rättshandlingar för skens skull vilka, även om de ej kunde räknas till de osanna utsagorna, i allt fall bildade en grupp som stode dem nära. Det vore
