de allmänfarliga brotten i 19 kap. Brottet framstår nämligen enligt min mening såsom i främsta rummet riktat mot den enskilda person, som i det särskilda fallet utsättes för handlingen. Om bestämmelsen får, såsom jag vill förorda, kvarstå i 14 kap., kan emellertid, i motsats till vad kommittén med sitt förslag avsåg, tillämpning även på könssjukdomar undantagsvis förekomma i fråga om 19: 6 i departementsförslaget, nämligen i den mån förutsättningen att vederbörande framkallar allmän fara genom överförande eller spridande av allvarlig sjukdom är uppfylld. Frågan om en eventuell omredigering av det nuvarande stadgandet i 14: 21 får upptagas först i sammanhang med den förestående översynen av 14 kap. i dess helhet. Detsamma gäller den särskilda åtalsregeln i 14: 4–5 sista stycket.
I denna paragraf har kommittén ett stadgande, att den som framkallar allmän fara för djur eller växter som ej tillhöra honom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, skall för förgöring straffas högst med straffarbete i två år. För det fall att brottet är grovt innebär förslaget vidare att för grov förgöring skall dömas till straffarbete i högst sex år. Vid bedömande, huruvida brottet är grovt, skall enligt förslaget särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller egendom av betydande värde utsatts för fara.
Gällande strafflag innehåller vissa bestämmelser om straff för den som framkallar allmän fara för annans kreatur. I 19: 17 stadgas sålunda ansvar för uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt för överträdelse av föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka, och enligt 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skada annans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara därav kommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur än kreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Icke heller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande av allmän fara för andras växter.
Kommittén har funnit det motiverat att utsträcka straffskyddet till att omfatta djur och växter överhuvud taget, som ej tillhöra gärningsmannen själv. Stadgandet är, enligt vad kommittén vidare uttalat, avsett att äga tillämpning även beträffande fisk och villebråd som icke äro föremål för någons äganderätt; även vilda djur på ett område, varest gärningsmannen ensam har jakträtten, skola sålunda omfattas av bestämmelsen. Utvidgningen till växter har av kommittén motiverats med en hänvisning till de stora värden som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsom potatismögel och mjöldagg. Med överförande eller spridande av sjukdomssmitta har kommittén funnit böra jämställas spridande av skadedjur eller ogräs. Kommittén har här erinrat om de stora skador som kunna åstadkommas exempelvis genom spridande av en insekt sådan som nunnan. Att utrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller på annat
