i departementsförslaget. Vidare har här, på grund av brottens farliga natur, straff för förberedelse, stämpling därunder inbegripen, och underlåtenhet att avslöja brott föreslagits skola inträda i samma utsträckning som straff för försök.
Nu ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget upptager stadgande, att där någon, som ådragit sig ansvar enligt förevarande kapitel för det han framkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna, straffet må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock att till lägre straff än straffarbete ej må dömas, om lägsta straff för brottet eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är icke brottet belagt med strängare straff än fängelse, skall dock enligt förslaget straffrihet inträda.
En motsvarighet till det sålunda föreslagna stadgandet finnes för närvarande i fråga om eldsåsättande. I 19: 5, vari stadgas nedsatta straff för olika fall av eldsåsättande vid vilka elden blivit släckt innan den utbrett sig och gjort skada, föreskrives nämligen, att om gärningsmannen av egen drift själv eller genom tillkallad hjälp släckt elden, straffet efter omständigheterna må ytterligare nedsättas. Kommittén har ansett" sig böra föreslå, att en dylik grund för straffnedsättning eller straffrihet införes beträffande alla brott i kapitlet, vid vilka förutsättes att fara uppkommit. Bestämmelsen kommer därigenom att omfatta alla brott i kapitlet utom sabotage. Eftersom sistnämnda brott förutsätter att hinder eller störning åstadkommits, finnes nämligen icke i fråga om detta brott utrymme för tillämpning av stadgandet.
Justitiekanslersämbetet har uttalat sin tillfredsställelse med det i den här föreslagna paragrafens andra punkt upptagna stadgandet om straffrihet vid fall av ringa fara. Emellertid har ämbetet vidare med anledning av bland annat detta stadgande funnit, att det till främjande av en enhetlig lagtillämpning syntes böra övervägas sådana instruktionella föreskrifter att överåklagarna erhölle antingen ett bestämmande eller ett rådgivande inflytande vid prövningen av hithörande åtalsfrågor.
Sveriges advokatsamfund har, under hänvisning till vad samfundet anfört rörande de likartade stadgandena i 12 och 13 kap. av förslaget, uttalat att det, om bestämmelsen skulle kunna få den ur kriminalpolitisk synpunkt önskvärda effekten att stimulera den brottslige till frivilligt avvärjande av faran, syntes önskvärt att utsträcka möjligheten till straffrihet även till andra fall än sådana där faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Bibehölles stadgandets av kommittén föreslagna lydelse, syntes straffrihet icke kunna ifrågakomma vid andra i kapitlet upptagna fullbordade brott än allmänfarlig vårdslöshet. Det förefölle dock icke uteslutet att även i fråga om andra hithörande brott fall kunde förekomma, där det skulle vara rimligt att låta frivilligt tillbakaträdande medföra straffrihet. Det läge ändock i sakens natur, att varken straffrihet eller straffminskning kunde
