för en fakultativ möjlighet att skärpa straffet, behöver svårigheten icke tillmätas större betydelse. I tveksamma gränsfall kan domstolen alltid stanna vid att utmäta straffet inom den vanliga straffsatsen. Endast då den vanliga skalans maximum överskrides behöver förevarande paragraf åberopas.
Den av kommittén i detta sammanhang upptagna åtalsregeln har i departementsförslaget flyttats till 12 §.
Denna paragraf svarar mot paragrafen med samma ordningsnummer i kommittéförslaget. Därstädes har upptagits ett stadgande, att om den som enligt bestämmelserna i de föregående paragraferna i kapitlet förskyllt avsättning eller suspension ej längre innehar sin tjänst och mistning därav alltså ej kan ådömas, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas, och att i sådant fall fängelse skall kunna ådömas i "stället för böter. Vidare har kommittén här föreslagit en bestämmelse, att om den brottslige förskyllt avsättning, detta skall utsättas i domen.
Den sålunda föreslagna paragrafens innehåll är betingat av att kommittén i de flesta fall bestämt straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten sålunda, att ämbetsstraff användes i första rummet och att allmänt frihetsstraff tillagts i andra rummet, om brottet det förtjänar. Såsom komplement till dessa straffsatser har en särskild straffmätningsregel blivit erforderlig för den händelse att ämbetsmannen, då han skall dömas till straff, icke längre innehar sin tjänst. För sådana fall har kommittén här, i stället för den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt ersättningsstraff av böter eller fängelse i högst sex månader, föreslagit att det i latituden för ämbetsbrotten upptagna allmänna straffet direkt utmätes på sådant sätt, att detta straff ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden vid ämbetsbrottet. Denna straffmätning innebär enligt kommitténs motiv, att om ämbetsstraff skulle varit tillfyllest för brottet, i stället skall dömas till ett likvärdigt allmänt straff och att, om brottet förskyllt både avsättning och frihetsstraff, i stället skall tillämpas ett i samma mån svårare allmänt straff. Den tillagda föreskriften att fängelse skall kunna ådömas i stället för böter har motiverats med att, därest straffsatsen för ämbetsbrottet såsom i fråga om tjänstefel endast innehåller ämbetsstraff jämte dagsböter, sistnämnda straffart icke alltid skulle lämna utrymme för att utmäta ett mot avsättning eller suspension svarande straff. Den sist i paragrafen upptagna bestämmelsen om utsättande i domen av att den brottslige förskyllt avsättning är avsedd att möjliggöra, att enligt pensionsförfattningarna förlust av pensionsrätt anknytes till sådan förklaring i dom liksom för närvarande till dom enligt strafflagen 2: 17.
Paragrafen är i kommittéförslaget avfattad uteslutande med tanke på det fall att ämbetsmannen icke innehar mer än en allmän befattning. För den händelse att han innehar flera sådana befattningar skola enligt förslaget de
