regler tillämpas som uppställts i 2: 16. Enligt vad kommittén där föreslagit skall, om den som förskyllt avsättning innehar flera befattningar, han dömas förlustig var och en av dem, där ej domstolen beträffande viss befattning finner skäl förklara att han ej avsättes därifrån; i sådant fall skall, om skäl äro därtill, kunna dömas till suspension från den befattningen. Vidare har upptagits ett stadgande, att om den som förskyllt suspension innehar flera befattningar, domstolen skall pröva vilka av dessa suspensionen skall avse. De nu ifrågavarande stadgandena ha avseende även å befattningar som den brottslige erhållit efter begåendet av brottet men före domen. Vad sålunda föreslagits innebär en omläggning av de nuvarande bestämmelserna. Enligt 2: 16 i gällande strafflag innebär nämligen ämbetsstraff principiellt endast mistning av den befattning, vari ämbetsbrott förövats. Därutöver gäller emellertid enligt nuvarande 2: 18 att, om någon förbrutit sig i viss befattning och för det brottet förskyllt avsättning, han tillika skall dömas förlustig annan allmän befattning, som han innehaft vid brottets begående. Därest omständigheterna det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen; i sådant fall kan, såvitt fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till suspension. Under hänvisning till de i 2: 16 föreslagna reglerna har kommittén uttalat, att vid den i nu ifrågavarande paragraf föreskrivna straffmätningen hänsyn skall tagas till alla de befattningar vilka regelrätt skolat omfattas av ämbetsstraffet men vilka ämbetsmannen frånträtt så att de ej kunna inbegripas däri. För det fall åter att en ämbetsman visserligen lämnat den tjänst han innehade vid tiden för ämbetsbrottet men i stället före domen befordrats eller eljest övergått till en annan befattning innebära nyssnämnda bestämmelser i kommittéförslagets 2: 16, att såsom ämbetsstraff i allmänhet bör ådömas mistning av den nya befattningen. Jämväl sådana fall omfattas av den nu förevarande paragrafen.
I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget har
justitiekanslersämbetet anmärkt att det, eftersom den avgångne ämbetsman, som gjort sig
skyldig till ämbetsbrott, under alla omständigheter borde drabbas av straff,
icke syntes riktigt att hänsyn till avgången skulle tagas vid prövning av
frågan "huruvida" annat straff än ämbetsstraff skulle ådömas. Föreningen
Sveriges stadsdomare ävensom rådhusrätten i Göteborg ha med tillfredsställelse
hälsat borttagandet av den nuvarande bestämmelsen i 2: 17 om ett allmänt
ersättningsstraff men ha likväl funnit, att en viss bristfällighet syntes vidlåda
även kommittéförslaget i nu förevarande hänseende. Det hade nämligen vid
tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna ofta tett sig som en orättvisa,
att den som genast tagit följderna av sina brottsliga gärningar genom att
frivilligt avgå från sin tjänst och därför icke kunde dömas till avsättning, skulle
få sitt allmänna straff skärpt, medan den som kvarstode i tjänsten och
dömdes till avsättning icke drabbades av sådan skärpning. Under åtal ställda
ämbets- och tjänstemän hade i regel ej heller kunnat tänka sig, att en dylik
omständighet kunde inverka på deras straff. Det vore i belysning härav icke
tillfredsställande, att det av kommittén föreslagna stadgandet uppenbarligen
