början 25: 5 andra stycket ett. undantag. Enligt detta lagrum straffas nämligen den som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. Vidare har nyssnämnda i 25 kap. härskande grundsats i viss mån genombrutits genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Denna reform innebar nämligen, att gärning, som förutom att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i 25: 16 jämväl utgör allmänt brott, skall bestraffas med tillämpning av såväl 25: 16 som det lagrum vari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis 22: 5. Eftersom medverkan till allmänt brott är straffbar, medförde reformen, enligt vad kommittén uttalat, en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. I kommittéförslaget motsvaras 25: 5 andra stycket av 10: 5 (10: 6 i departementsförslaget), varest upptagits stadgande om straff för bestickning. Någon motsvarighet till den situation, som föreligger beträffande 25: 16, finnes åter icke i kommittéförslaget, eftersom enligt detta såsom ämbetsbrott behandlas endast sådana brott, vilka icke tillika utgöra allmänna brott.
Kommittén har nu bland de nya medverkansreglerna i 3 kap. upptagit den bestämmelsen att straff, som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning, skall drabba jämväl den som jämte honom medverkat till gärningen. Frågan om den straffrättsliga behandlingen av medverkan vid ämbetsbrott har med hänsyn härtill för kommittén iklätt sig formen av ett spörsmål, huruvida skäl funnes att för ämbetsbrottens del stadga undantag från nyssnämnda bestämmelse bland de allmänna medverkansreglerna. Ett sådant undantag har kommittén funnit böra uppställas för tjänstefel. I fråga om dessa de lindrigaste ämbetsbrotten skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas endast sådan medverkan som innebär åsidosättande av den medverkandes egen tjänsteplikt. Däremot har kommittén funnit motiverat att beträffande övriga ämbetsbrott bestraffa även andra :medverkande än sådana vilka genom sin medverkan kränka egen tjänsteplikt. I dessa fall skall emellertid enligt kommittéförslaget straffmätningen för den medverkande ske endast utifrån det allmänna straff som. stadgats för ämbetsbrott av ifrågavarande slag. Skulle den medverkande vara ämbetsman utan att han likväl genom sin medverkan åsidosatt någon tjänsteplikt, skall härtill komma ämbetsstraff enligt samma regler som då ämbetsman sakfälles för allmänt brott.
Departementschefen.Såsom kommittén framhållit torde det vara motiverat, att den som anstiftar
tjänstemissbruk eller är behjälplig därvid, med vetskap om att gärningen
innebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon
enskild förfång, blir straffad härför även om han själv icke är underkastad
ämbetsansvar. Detsamma gäller den som förleder en ämbetsman till brott
emot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott. Den som enligt 10: 6
i departementsförslaget gjort sig förfallen till ansvar för bestickning skall
naturligtvis ej straffas för medverkan till tagande av muta; detta framgår av
att den allmänna medverkansregeln i förslagets 3: 4 är tillämplig allenast där
ej annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Om mutan icke
