lämnats till ämbetsmannen själv utan till någon anhörig, kan det däremot vara påkallat att straffa den sistnämnde för medverkan till tagande av muta. Det synes alltså föreligga behov av ett stadgande om straff för utomståendes medverkan till tjänstemissbruk, brott mot tystnadsplikt och tagande av muta. Mot kommitténs förslag härom ha icke framkommit några anmärkningar i yttrandena. Då bestämmelserna synas mig innefatta en tillfredsställande reglering av medverkansansvaret vid ämbetsbrott, ha de utan några sakliga ändringar upptagits i departementsförslaget.
I 12 § av kommittéförslaget har inrymts bestämningen av vilka befattningshavare som skola vara underkastade ämbetsansvar. I sådant hänseende har kommittén till en början upptagit ett stadgande, att med ämbetsman i strafflagen skall förstås domare, annan statens tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsman skall enligt kommittéförslaget också gälla den som eljest, för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller som är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller delgivning. Detsamma har vidare föreslagits skola gälla om den som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Därefter har upptagits en bestämmelse, att den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd eller som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling skall vara underkastad ämbetsansvar för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt ävensom de i 7 och 8 §§ i kommittéförslaget upptagna reglerna om ämbetsstraff såsom påföljd till allmänt straff och om skärpt straff för allmänt brott, som tillika inneburit åsidosättande av tjänsteplikt. Slutligen har kommittén tillagt en föreskrift, att i övrigt ämbetsansvar skall gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.
I den nu gällande strafflagen är begreppet ämbetsman bestämt i 10: 1 andra stycket, enligt vilket lagrum med ämbetsman förstås den som är försedd med Konungens fullmakt å ämbetet eller innehar ämbete av lika värdighet eller är lagligen satt i sådan ämbetsmans ställe samt domare, ändå att han ej blivit förordnad av Konungen. Bestämmelserna om straff för ämbetsbrott i 25 kap. gälla emellertid enligt 22 § i samma kapitel utom för ämbetsmän även för åtskilliga andra kategorier befattningshavare. Av statliga befattningshavare nämnas sålunda här tjänstemän som lyda under ämbetsmyndigheterna och andra som äro förordnade att förrätta ämbets- eller tjänsteärende. I fråga om kommunala befattningshavare upptagas dels de som äro satta
