det emellertid – vid exemplifieringen av fall som i följd av ändringen uteslutits från stadgandets tillämpningsområde – att det ej torde kunna om en avbetalningsköpare sägas att säljaren satt honom i sitt ställe. Vidare framhålles, att avbetalningsköparen ju förvärvat en självständig rätt och ej företräder säljaren. Med stöld härav förklaras, att köparen icke bör genom att låta det på avbetalning köpta föremålet komma- till brottslig användning kunna föranleda förverkande av större rätt till detsamma än han själv förvärvat genom avbetalningskontraktet. I enlighet härmed uttalas slutligen, att av de stadgade allmänna förutsättningarna för förverkande torde utan vidare framgå, att en avbetalningssäljares rätt till gods, som sålts med äganderättsförbehåll, ej kan bli förverkad genom köparens brottsliga förfarande med godset. Även om viss oklarhet råder beträffande den juridiska innebörden av ett avbetalningsköp, torde likväl den härskande uppfattningen vara att intill dess köpeskillingen gäldats såväl säljaren som köparen har en villkorlig äganderätt till godset. Och oavsett vilka verkningar som på grund härav i andra hänseenden följa av sakrättsliga regler lärer det i vad angår säljarens rätt böra med avseende å här förevarande spörsmål anses, att han satt köparen i sitt ställe; i den mån ej särskilda försiktighetsmått iakttagits har nämligen denne av säljaren satts i tillfälle att – likaväl som den till vilken ett föremål blivit utlånat eller uthyrt – utöva den omedelbara rådigheten över föremålet. Framhållas må, att denna uppfattning överensstämmer med vad som i motiven till lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin uttalades beträffande det liknande uttrycket i 8 § 1 mom. andra stycket c) av samma lag. Vare sig lagtexten i förevarande del avfattas i överensstämmelse med kommitténs förslag eller enligt remissförslaget torde därför en förverkandefönklaring, såvitt ej annat förbehåll sker, medföra upphävande av icke blott avbetalningsköparens utan också avbetalningssäljarens rätt till föremålet. En annan sak är att remissförslagets ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för förverkande i de flesta fall lärer föranleda förbehåll som nyss sagts. Att hålla jämväl den andra möjligheten öppen för domstolarna torde dock få anses riktigt med hänsyn till angelägenheten av att förekomma missbruk.
Förverkandeförklaring innebar enligt kommittéförslaget, att också begränsade sakrätter – vartill kommittén hänförde såväl panträtt som den rätt vilken tillkommer säljare med äganderättsförbehåll – upphävdes, såvitt ej vid förklaringen gjordes förbehåll för sådan särskild rätt till det förverkade föremålet. Och uttrycklig föreskrift fanns i lagtexten om att domstolen kunde uppställa dylikt förbehåll. I remissförslaget åter saknas motsvarande föreskrift. Någon saklig skillnad är dock ej åsyftad; sålunda framhålles i motiven, att jämväl utan uttryckligt stadgande förverkande bör, såsom kommittén föreslagit, kunna ske med förbehåll om den rätt annan person än den brottslige har till föremålet.
Huruvida med dessa uttalanden avses också sjöpanträtter och fartygsinteckningar synes ovisst. Även lagtexten torde giva anledning till tvekan huruvida, i den mån annat förbehåll ej sker, jämväl rättigheter av detta slag
