straffbar. I vad mån den skall anses enligt gällande rätt vid culpa sträcka sig även in på området för den solidariska ansvarighet som stadgas i nu gällande 6 kap. 5 § får väl dock anses oklart. Oavsett huru därmed må förhålla sig synes mig oinskränkt solidarisk ansvarighet för skadestånd i de fall, där mera avsevärd straffnedsättning eller rent av straffrihet finnes böra inträda, kunna verka i hög grad obillig. Och sådan ansvarighet skulle vid straffrihet vara desto mera opåkallad som åtal ej skall äga rum. Det är väl vanskligt att i detta sammanhang införa nyheter i fråga om skadeståndsskyldigheten, vilkas konsekvenser det kan vara svårt att överskåda. Då det emellertid ej lärer vara alldeles klart att den föreslagna regeln är ett uttryck för gällande rätt, kan det knappast behöva möta betänkligheter att för de fall varom här är fråga beträffande skyldigheten att utgiva skadestånd införa en parallell till straffbestämmelserna i 3 kap. 5 §. Jag ifrågasätter fördenskull, att i ett andra stycket av paragrafen stadgas att skadestånd må jämkas eller bortfalla för annan medverkande än gärningsmannen, därest hans medverkan berott allenast på oaktsamhet.
Lagrådet:
Enligt förut berörda, den 3 oktober 1947 remitterade förslag till lag om ändring i strafflagen skola ur förevarande kapitel uteslutas 2, 3 och 16 §§ ävensom 13 och 14 §§, i vad de avse det i 2 § omförmälda brottet, och de ämnen som dessa lagrum reglera i stället behandlats i den föreslagna nya delen av strafflagen. Lagrådet har ingen invändning mot att så sker men erinrar om att den av en sådan ändring föranledda omnumreringen av 4–15 §§ nödvändiggör vissa jämkningar i de uti 8 och 15 §§ upptagna stadgandena.
Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:
Mot de här upptagna brottsbeteckningarna synes kunna erinras, att ordet diplomati knappast framkallar föreställningen om deltagande vid något särskilt tillfälle i mellanstatlig förhandling. Framför dem torde vara att föredraga de under lagärendets tidigare behandling föreslagna uttrycken trolöshet respektive egenmäktighet i förhandling med främmande makt.
Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:
Med det allmänna språkbruket synes mindre väl förenligt att tala om att någon "röjer uppgift", såframt därunder skall inbegripas lämnande av oriktig uppgift avseende visst sakförhållande. Det hemställes, att paragrafens första punkt måtte till avfattningen jämkas sålunda att paragrafen inledes med orden "Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
