Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/838

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
428
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

26 kap. 17 § i det den 3 oktober 1947 remitterade förslaget – beteckningen tjänstemissbruk på det senare stället ej är mindre användbar än tjänstesvek, hemställes, att förevarande paragraf bibehålles oförändrad.


2 §.

Lagrådet:

I den mån tagande av muta är särskilt belagt med straff, såsom i 8 kap. av förslaget, lärer vara avsett, att paragrafen icke skall vara tillämplig. I likhet med vad som skett i 1 samt 3 och 4 §§ torde emellertid detta böra uttryckligen angivas.


5–7 §§.

Lagrådet:

I 5 § behandlas de ämbetsbrott som i motsats till de självständiga ämbetsbrotten kunna begås även av annan än ämbetsman och genom att förövas av sådan i hans tjänst endast bliva särskilt kvalificerade. Till skillnad mot gällande rätt tillämpar förslaget den principen att ett allmänt brott, även om den brottslige är ämbetsman, i första hand bör medföra straff allenast enligt annat "kapitel än 25 kap. Att brottet tillika innefattar åsidosättande av tjänster plikt skall således beaktas endast såsom grund för «straffskärpning vid tillämpning av de allmänna straffbestämmelserna för brottet. Något uttryckligt stadgande härutinnan upptager icke förslaget. I och för sig är väl detta ej heller av nöden; att gärningsmannens missbruk av ansvarsfull ställning utgör försvårande omständighet följer redan av allmänna straffrättsliga grundsatser. Förslaget inskränker sig alltså till att i förevarande paragraf beträffande brott av ämbetsman vilket tillika innefattar åsidosättande av tjänsteplikt stadga möjlighet till bestraffning enligt en skärpt latitud av fängelse i två år, ändå att den ordinära latituden stannar vid böter eller lägre fängelsestraff. Principen förklarar sig departementschefen dock ha funnit så viktig att stadgandet därom upptagits omedelbart efter bestämmelserna om de självständiga ämbetsbrotten. Skillnaden i behandlingssättet i fråga om sistnämnda brott, å ena sidan, och de i 5 § avsedda ämbetsbrotten, å andra sidan, skulle emellertid framhävas än starkare, om i detta sammanhang gåves särskilt uttryck för den ovan omförmälda bestraffningsregeln med avseende å de allmänna brott som tillika innefatta åsidosättande av tjänsteplikt. Härigenom vunnes ock den fördelen att innebörden av de i andra lagrum förekommande hänvisningarna till 5 § bleve tydligare. Framhållas må sålunda att, då det t. ex. i 5 kap. 15 § talas om "brott som i 25 kap. 5 § sägs", tvekan kan, om förslagets avfattning av sistnämnda paragraf bibehålles, uppstå huruvida med uttrycket, såsom meningen är, avses varje brott genom vilket ämbetsman åsidosatt tjänsteplikt eller endast brott varå den i paragrafen angivna bestraffningsregeln i ett särskilt fall skolat träda i tillämpning. I enlighet med det sagda bör i 5 § uttryckligen stadgas att, då ämbetsman finnes hava genom gärning som är annorstädes än i 1–4 §§ belagd med straff åsidosatt sin tjänsteplikt, den omständigheten skall beaktas vid bestämmande av straffet.