överflyttas till 27 kap.; stadgandet i 8: 10 har med anledning härav placerats i 8: 8.
I yttrande den 14 januari 1948 har lagrådet förordat, att i bestämmelserna om missfirmelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset i 9: 3 och om missfirmelse mot tjänsteman i 10: 5 andra stycket uttrycket "missfirmlig gärning" måtte utbytas mot "ärekränkning". Anledningen härtill är att jag vid remitterandet av förslaget anfört, att 10: 5 borde gälla även förtal mot tjänsteman. När emellertid numera behandlingen av förslaget till tryckfrihetsförordning, på sätt i det föregående utvecklats, medfört att vissa i det förevarande strafflagsförslaget förut behandlade spörsmål befunnits icke längre böra upptagas förrän i samband med den blivande revisionen av ärekränkningsbestämmelserna, har jag ansett detta böra gälla även frågan huruvida bestämmelserna i 9: 3 och 10: 5 skola omfatta jämväl förtal. Det må nämligen framhållas, att denna fråga lämpligen bör lösas först i samband med den hela ärekränkningsområdet berörande frågan, i vilken utsträckning sanningsbevisning skall fria från straff. På grund av vad sålunda anförts har jag icke funnit skäl att i nu förevarande sammanhang vidtaga någon ändring beträffande uttrycket "missfirmlig gärning", som ingår i de mot 9: 3 och 10: 5 andra stycket av förslaget svarande stadgandena i den för närvarande gällande strafflagen.
Vidare ha bl. a. av hänsyn till den blivande nya tryckfrihetsförordningen införts särskilda brottsbeteckningar för de i 9: 3 och 4 av strafflagsförslaget upptagna brotten. I sådant hänseende har i 9: 3 insatts beteckningen "missfirmelse mot kunglig person" och i 9: 4 den av straffrättskommittén föreslagna beteckningen "statsmissfirmelse". I sistnämnda stadgande har ytterligare vidtagits den sakliga ändringen att statsrådet borttagits i uppräkningen av de objekt som genom bestämmelsen skyddas. Att statsrådet här medtagits var i förslaget en nyhet i förhållande till gällande rätt. I överensstämmelse med vad förut sagts om önskvärdheten av att frågor om ärekränkning mot kollektiv såvitt möjligt komma under behandling först i ett större sammanhang, har detta tillägg nu befunnits böra utgå.
I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena, har jag icke i anledning av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna yttrandena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11: 6 eller 7 i strafflagsförslaget. I det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet att någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av närmare angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas, att den utspridda uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanliga regler täcktes av gärningsmannens uppsåt. Vad åter angår stadgandet om brott mot trosfrid i 11: 7 har detta brott bestämts endast såsom offentligt skymfande av sådant som svenska kyrkan eller erkänt trossamfund håller heligt, varvid med skymfande här såsom eljest i förslaget förstås användande av en skymflig form men ej en saklig kritik. Vid den tidigare remissen till lagrådet framhöll jag, att förslagets avfattning ändrats för att klarlägga, att en kritik, vilken såsom vapen använde ironien, icke skulle omfattas av
