straffbarhet enligt tryckfrihetsförordningen § 3 12:o, vilket lagrum innehåller ett allmänt stadgande om straff för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Motsvarighet till detta stadgande saknas i strafflagen. En propaganda av nu ifrågavarande slag, som icke sker genom tryckt skrift och som icke hemfaller under någon av nyssnämnda speciella bestämmelser, blir därför straffri.
Ett allmänt stadgande om straff för hetspropaganda föreslogs tidigast i en inom justitiedepartementet upprättad, den 27 oktober 1943 dagtecknad promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs, att i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf av innehåll, att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas med böter eller fängelse. Efter remissbehandling föranledde promemorian emellertid icke någon omedelbar åtgärd. Därefter upptog emellertid straffrättskommittén i sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten såsom 11: 7 strafflagen ett stadgande angående "hets mot folkgrupp". Det föreslagna stadgandet (SOU 1944: 69 s. 21 samt 222 ff.) hade följande lydelse: "Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse" Kommittén torde ha ansett, att det väsentliga i det sålunda straffbelagda brottet vore att därigenom den allmänna ordningen bragtes i fara. Härför talar stadgandets placering i 11 kap., som handlar om brott mot allmän ordning.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag visade sig, att meningarna voro delade i fråga om lämpligheten av det sålunda föreslagna nya stadgandet, och detta blev också uteslutet ur det sedermera till lagrådet remitterade förslaget. Min motivering härför (sistnämnda förslag s. 163 f.) var främst, att ett stadgande av ifrågavarande innehåll skulle kunna giva näring åt påståenden om att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper i vårt land erhållit en privilegierad ställning, och att det fördenskull kunde komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i sammanlevnaden.
Vid remissen till lagrådet framhöll jag emellertid även, att antisemitisk och annan dylik propaganda ofta är av sådant slag att den står pornografin nära, samt att frågan om dess kriminalisering därför borde undersökas i samband med ett åt 1944 års tryckfrihetssakkunniga lämnat uppdrag angående lagstiftning mot spridning av skrifter med pornografiskt innehåll.
Denna syn på frågan har jag därefter närmare utvecklat i ett vid 1947 års riksdag lämnat interpellationssvar (se andra kammarens protokoll den 17 juli 1947 nr 36, s. 63 ff.). Enligt vad som därvid uttalats borde bl. a. övervägas att ersätta den nuvarande bestämmelsen i 18: 13 strafflagen om straff för framställning som sårar tukt eller sedlighet med ett mera
