allmänt hållet stadgande, som täckte icke blott pornografi utan också andra i vidsträckt mening sedlighetssårande eller anstötliga framställningar. Under ett sådant allmänt stadgande skulle exempelvis grövre former av antisemitisk propaganda ha sin naturliga plats.
Behovet av att i strafflagen införa en bestämmelse, under vilken mera anstötliga former av antisemitisk propaganda kunna hänföras, har sedermera än ytterligare aktualiserats. Från Sverige utgår nämligen för närvarande en dylik propaganda, som enligt rapporter från svenska beskickningar och konsulat ådrager vårt land en pinsam uppmärksamhet i stora delar av den civiliserade världen. Denna propaganda bedrives huvudsakligen medelst tryckta skrifter och torde för närvarande icke kunna beivras i vidare mån än genom det förut Omnämnda straffbudet i tryckfrihetsförordningen § 3 12:o mot lögnaktiga och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande. Enligt det förslag till ny tryckfrihetsförordning, som 1944 års tryckfrihetssakkunniga nu framlagt, (SOU 1947: 60), återfinnes emellertid något mot nyssnämnda lagrum svarande stadgande icke i den nya författningstexten, vilken i fråga om brottsbeskrivningarna uteslutande hänvisar till strafflagen. Om de sakkunnigas förslag skall upphöjas till lag, måste följaktligen den förevarande frågan erhålla sin primära lösning inom strafflagens ram, varjämte motsvarande tillägg bör göras till tryckfrihetsförordningens därpå grundade brottskatalog.
Med anledning av dessa överväganden har inom justitiedepartementet frågan om kriminalisering av hetspropaganda varit föremål för fortsatt utredning. Denna har resulterat i en den 2 december 1947 dagtecknad promemoria med förslag till lag om ändring i 18: 13 strafflagen. I detta lagrums första punkt stadgas för närvarande straff av böter eller fängelse för den som sprider ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet, medan i andra punkten säges att samma lag skall vara om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav kommer. Det nyssnämnda förslaget innebär, att genom ett tillägg i första punkten denna gjorts tillämplig även å skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt.
Motiveringen för förslaget innehåller till en början att då det gällde att finna en bärkraftig grund för kriminalisering av den ifrågavarande propagandan, avgörande vikt syntes böra tilläggas vad förut framhållits om att det strider mot grundvalarna för vår civilisation att förfölja människor för deras härstamnings eller religions skull, och att därför en propaganda med sådant innehåll vore ägnad att väcka anstöt inom de stora medborgargrupper hos vilka medvetandet om detta förhållande är levande. Ett fullföljande av denna tankegång visade att det anstötliga i propagandan låge däri att genom densamma själva människovärdet hos den förföljda gruppen kränktes. Dennas medlemmar stämplades nämligen såsom mindervärdiga på grund av något som redan från början av deras tillvaro gåve dem
