en viss prägel och som icke kunde föras tillbaka på något handlande av dem själva. Att av sådan anledning behandla människor såsom föraktliga eller mindervärdiga strede mot den för kristendomen och det demokratiska samhället gemensamma grundåskådning, enligt vilken varje människa oberoende av sin härkomst hade ett eget värde, lika för alla, som det gällde att respektera och tillvarataga. Intet i den nu besegrade nazismens läror hade därför mera upprört den svenska opinionen än att stora folkgrupper betraktats som mindervärdiga i förhållande till s. k. herrefolk och i propagandan rentav betecknats som "Untermenschen". En propaganda, som arbetade med sådana medel, syntes rymma ett så stort mått av anstötlighet att det även med allt beaktande av yttrandefrihetens värde icke borde möta några principiella betänkligheter att på denna grund kriminalisera densamma.
Vad angår placeringen av ett stadgande härom, har i den nu förevarande promemorian uttalats, att denna fråga vore diskutabel. Närmast torde komma i fråga 18 kap. strafflagen, i vilket hittills varit sammanförda bestämmelser av olika slag till skydd för vissa sedliga och moraliska normer av sådan betydelse, att ett brott mot dem väckte allmän anstöt och ansåges böra drabbas av straff. Kapitlet vore emellertid för närvarande under omarbetning. I det till lagrådet remitterade förslaget hade vissa brott i det nuvarande 18 kap., vilka närmast kunde betraktas som brott mot allmän ordning, överförts till 11 kap., nämligen fylleri, hasardspel och djurplågeri. Återstoden av kapitlet hörde till straffrättskommitténs nästa arbetsetapp, och det vore ovisst hur detsamma framdeles komme att disponeras. Som en provisorisk åtgärd borde dock det nu ifrågasätta stadgandet kunna placeras där.
Att detsamma infogats i 18 kap. 13 § har i promemorian motiverats därmed att det även vid den propaganda varom här är fråga vore för de praktiskt betydelsefulla fallen kännetecknande att det gällde utspridande, saluhållande eller utbjudande av skrift, målning, teckning eller bild. På grund härav torde det straffskydd varav behov nu gjorde sig gällande enklast kunna åstadkommas genom att paragrafens första punkt utbyggdes till att avse även skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde vore ägnad att väcka allmän anstöt. Genom att straffbarhetens inträde gjordes beroende av att det skulle vara fråga om en grov kränkning av människovärdet och att kränkningen skulle vara ägnad att väcka allmän anstöt, torde tillräcklig hänsyn ha tagits till den rätt till fri kritik mot gruppbildningar och enskilda som i samhällsdiskussionens intresse borde finnas i ett demokratiskt samhälle.
Vad särskilt gäller angrepp mot enskilda personer, har i promemorian framhållits att enligt vad som följde av den nyss återgivna tankegången endast sådana angrepp som toge sikte på någon konstitutiv, av de utpekades eget handlande oberoende egenskap kunde falla under det föreslagna nya straffbudet. Ett dylikt angrepp måste vidare antagas utom den eller de närmast berörda enskilda personerna träffa även den större grupp människor, som med dem hade den särskilt framhållna egenskapen gemensam. Om
