Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att det nu framlagda förslaget väsentligen skilde sig från tidigare ifrågasätta lösningar av det förevarande lagstiftningsproblemet. Även om lagbestämmelsens inplacering i det sammanhang som nu föreslagits måhända ur principiell synpunkt kunde bli föremål för en viss tveksamhet, syntes förslaget likväl rent praktiskt sett ha så stora fördelar, att länsstyrelsen ansåge sig böra tillstyrka detsamma.
Göta hovrätt har uttalat att på vilket sätt den ifrågavarande propagandan lämpligast borde kriminaliseras kunde vara föremål för olika meningar. Hovrätten, som icke delade de uttalade farhågorna beträffande verkningarna av en lagstiftning i enlighet med straffrättskommitténs förslag, ville emellertid icke motsätta sig den nu föreslagna lösningen. Socialstyrelsen har såsom sin mening uttalat, att det i justitiedepartementets promemoria av den 27 oktober 1943 innefattade förslaget vore att föredraga framför det nu framlagda förslaget. Icke heller vore 18: 13 strafflagen en lämplig plats för den ifrågasatta straffbestämmelsen. Med hänsyn till att förutsättningar för närvarande icke torde finnas att lösa frågan efter linjerna i förstnämnda förslag, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra motsätta sig det nya förslaget. Överståthållarämbetet har erinrat om att ämbetet i tidigare remissyttranden tillstyrkt nyssnämnda år 1943 inom justitiedepartementet upprättade förslag och heller icke haft något att erinra mot det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet om straff för "hets mot folkgrupp" Då behovet av dylik lagstiftning ytterligare aktualiserats genom därefter inträffade händelser, finge ämbetet i princip tillstyrka även det nu framlagda förslaget. Det kunde visserligen vara tveksamt var i strafflagen ett stadgande om skydd mot rashets borde infogas, men ämbetet hade för sin del intet att erinra mot att stadgandet i avbidan på straffrättskommitténs fortsatta behandling av frågan inplacerades på sätt som nu föreslagits.
Åtskilliga remissinstanser ha funnit att, eftersom förslaget föranletts av behovet att stävja den antisemitiska propagandan, detta syfte klarare borde komma till uttryck i stadgandet. Justitiekanslersämbetet har sålunda redan med hänsyn härtill ställt sig tveksamt till den föreslagna helt allmänt hållna bestämmelsen. Enligt ämbetets uppfattning vore vidare det däri beskrivna brottet alltför artskilt från de gärningar som eljest behandlas i 18 kap. strafflagen för att lämpligen kunna erhålla ens en provisorisk plats i detta kapitel. I anslutning härtill har ämbetet funnit, att i rådande läge en lösning av det ifrågavarande lagstiftningsproblemet borde sökas enligt de riktlinjer som framlagts av straffrättskommittén, därvid emellertid till mötande av risken att bestämmelserna skulle lägga hinder i vägen för tillbörlig kritik möjligen utöver de av kommittén uppställda rekvisiten för straffbarhet kunde krävas, att gärningen skulle väcka allmän anstöt.
Svea hovrätt har funnit oriktigt att man, i avsikt främst att förekomma påståenden att judiska medborgare eller andra minoritetsgrupper skulle få en privilegierad ställning, föreslagit att kriminalisera den ifrågavarande propagandan allenast genom att med en generell bestämmelse utbygga första
