punkten i 18: 13 strafflagen till att avse jämväl skrift, målning, teckning eller bild, som genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt. Hovrätten har härom vidare anfört:
Hovrätten finner det knappast riktigt, att en lagstiftningsprodukt –
allrahelst en sådan av tillfällig natur – gives annat innehåll än vad som direkt
svarar mot syftet med dess tillskapande. Därigenom förminskas ju också
betydelsen av statsmakternas ståndpunktstagande för opinionsbildningen
i landet. Man får heller icke överdriva faran för att de grupper av
befolkningen, som behöva skyddas, skulle anses otillbörligt gynnade eller bliva
på ett olämpligt sätt uppmärksammade allenast därför att lagstiftningen i
ämnet erhölle en till personkretsen mera begränsad omfattning. Om man
genom lagstiftning vill motarbeta förföljelse mot en särskild
befolkningsgrupp, innebär ju detta endast att man försöker återställa den balans i fråga
om rättsskydd, som håller på att gå förlorad på en viss punkt.
Vid avgörandet av vilka folkgrupper som kräva beaktande i här avsett hänseende finner hovrätten ett aktuellt skyddsbehov förefinnas allenast för vissa grupper med gemensam härstamning och då företrädesvis judarna. Större besinning och anständighet är emellertid stundom på sin plats jämväl när det gäller zigenare, tattare och kanske även de baltiska flyktingarna. Föga eller intet har däremot förekommit av beskaffenhet att motivera ett förstärkt skydd för religionsutövare. I stället kan det befaras, att ett sådant skydd kunde kännas som ett hinder mot att framföra en hård men likväl nyttig kritik av bizarra religiösa företeelser eller mot sekter med ur samhällets synpunkt förkastliga seder och bruk. Härvidlag angriper man ju mänskliga handlings- och tänkesätt, vilka äro möjliga att påverka och utveckla, vilket ju alls icke gäller angrepp som direkt avse vederbörandes härstamning. – Man torde för övrigt restlöst komma till rätta med judehetsen även om genom lagstiftningen beredes skydd allenast åt grupper av befolkningen med gemensam härstamning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i yttrande över straffrättskommitténs förslag i här förevarande hänseende pekat på möjligheten av att folkgrupper i landet, som hölle samman på grund av gemensam härstamning eller trosbekännelse, såsom sådana bleve bärare av idéer eller bedreve verksamhet, som fölle inom politikens råmärken. Länsstyrelsen erinrade därvid om den ödesdigra erfarenhet som man hade av exempelvis tyska minoritetsgruppers politiska verksamhet inom olika europeiska länder. Lika med länsstyrelsen vill hovrätten icke utesluta möjligheten av att utlänningar, som tagit sin tillflykt till Sverige, komma att syssla med politisk agitation i den ena eller andra riktningen. Enär emellertid allmän enighet lär råda därom, att statsmakten bör iakttaga största återhållsamhet när det gäller ingrepp i den politiska debatten, torde detta böra medföra, att en lagstiftning till skydd för folkgrupper med gemensam härstamning måste givas den begränsningen att åt dessa grupper icke gives någon privilegierad ställning såvitt avser rent politiska sammanhang.
Hovrätten finner ovan angivna synpunkter bliva bäst beaktade, därest hets mot folkgrupp bleve straffbelagt i huvudsak på sätt straffrättskommittén angivit i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Hovrätten håller dock före, att kriminaliseringen bör inskränkas till att avse allenast de grövsta formerna av rashetsande propaganda. Vidare bör undantag stadgas för de angrepp mot minoritetsgrupper som väsentligen hänföra sig till av dessa bedriven politisk verksamhet. Hovrätten ifrågasätter slutligen, huruvida icke rättsskyddet – med uteslutande av de religiösa meningsriktningarna – bör begränsas till grupper med viss gemensam härstamning.
