Det är förvisso riktigt, att rasförföljande propaganda kan leda till motsättningar och lidelser, ägnade att äventyra ordning och säkerhet i landet, och att sådan propaganda ofta får antagas väcka allmän förargelse. Enligt hovrättens mening avser lagstiftningen till skydd mot rashets dock i första hand att befria den förföljda folkgruppen från oförskyllt lidande. Hovratten förmenar därför, att brottet hets mot folkgrupp såsom en form av kollektiv ärekränkning har sin naturliga plats i 16 kap. strafflagen.
Därest statsmakterna emellertid skulle föredraga den lösning av forevarande lagstiftningsfråga, som rekommenderats i promemorian, vill hovratten ytterligare anföra följande.
Då avsikten nu är att till annat kapitel i strafflagen överfora de for narvarande i 18 kap. avhandlade brotten hasardspel, fylleri och djurplågeri, kommer 18 kap. framdeles att innefatta kriminalisering av allenast rena sexualdelikt. Den därmed vunna fördelen i avseende å strafflagens systematik skulle emellertid på nytt spolieras, om 18 kap. 13 § utbyggdes på sätt nu är föreslaget. Det ter sig härjämte i och för sig tämligen överraskande att finna det straffrättsliga skyddet för ett så fundamentalt intresse som människovärdet undanstoppat i en paragraf som för övrigt endast avhandlar pornografi. I överensstämmelse med vad ovan utvecklats skulle hovrätten förorda, att skyddet för människovärdet anknötes till 16 kap. i strafflagen.
Straffrättskommittén har funnit syftemålet med det remitterade
förslaget vara att på en annan väg uppnå samma kriminalpolitiska ändamål
som vore avsett i den av kommittén tidigare föreslagna bestämmelsen, d. v. s.
att stävja hetspropaganda mot folkgrupper inom landet med särskild
härstamning eller trosbekännelse. Enligt kommitténs mening vore emellertid
en lösning av denna lagstiftningsfråga efter de av kommittén uppdragna
linjerna alltjämt att föredraga framför vad som nu föreslagits. Genom
inplaceringen i 18: 13 strafflagen komme det föreslagna stadgandet att spränga
detta kapitels nyss vunna enhetlighet och därmed stå i strid mot den
strävan efter en bättre systematik som utmärkte det pågående arbetet på
strafflagens reformering. På grund härav kunde bestämmelsens föreslagna
placering i 18: 13 icke få betraktas annat än såsom provisorisk. Detta innebure
bl. a. den olägenheten att eftersom stadgandet i fråga måste antagas bliva
en av de bestämmelser i strafflagen till vilka tryckfrihetsförordningens
brottskatalog i någon form borde hänvisa, den blivande oundvikliga
ändringen av dess placering måste medföra även en ändring i
tryckfrihetsförordningen. Icke minst med hänsyn härtill borde ett stadgande i detta ämne
redan nu erhålla en definitiv plats eller ock brottet en särskild benämning,
varunder i tryckfrihetsförordningen hänvisning kunde ske till strafflagen.
Advokatsamfundet har likaledes såsom sin uppfattning uttalat att, därest
en lagstiftning i ämnet vore ofrånkomlig, straffrättskommitténs förslag, trots
de betänkligheter, som kunde anföras mot detsamma, dock i varje fall
vore att föredraga framför en straffbestämmelse av det obestämda innehåll
som nu föreslagits.
Enligt kriminalpolisintendenten i Stockholm borde brottsbeskrivningen i huvudsaklig anslutning till straffrättskommitténs förslag bliva att "någon, på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt, hotar med brottslig
