ofta denna diminutivändelse -in, t. ex. de ofvan anförda kizzin, litet kid (jfr i svenska killing med annan diminutiv-ändelse), fulin, litet föl (jfr i svenska fölunge), jungin.
Rörande iuþin för äldre *euþina genom öfvergång af eu till iu framför följande ī se Bugge, Norges Indskr. I, 219. Urnordiskt eu (iu) motsvarar i den historiska forngotländskan af iau, dock icke framför omljud verkande i (fg. dyr, lyþir, lysa, myr, þyft), där öfvergången till y naturligtvis skett utan något mellanstadium iau. (Formuleringen af regeln § 59: 11 hos Noreen, Altschwed. Gramm., är därför ej lycklig). Det är således på sin plats att här finna iu, ej iau, hvilken triftongisering för öfrigt sannolikt ej gjort sig gällande på Roes-stenens tid.
Formen iuþin står, som nämndt, för äldre iuþina med bortfall af det slutljudande tematiska a. Den företer en yngre ståndpunkt än Bleking-stenarnas språk, där temavokalen utfallit framför ʀ, men kvarstår slutljudande (jfr Norges Indskr. I, 338). Professor Bugges tolkning iu af äldre *ehwa förutsätter likaledes bortfall af slutljudande a. Denna samma språkliga ståndpunkt föreligger enligt Bugges tolkningar i inskrifterna på Fonnaas-spännet och Ödemotland-benstycket (Norges Indskr. I, 69, 262).
Jag förmodar nu, att den å stenen afbildade hästen som nyfödt föl fått smeknamnet iuþina »barnungen», hvilket den sedermera fått behålla som verkligt namn. Mången engelsk häst torde lystra till namnet Baby.
I uppfattningen af iuþin stämmer jag i det väsentliga öfverens med lektor Brate, som skriftligen meddelat mig sina tankar därom — han uppfattar dock ordet grammatiskt formelt på annat sätt än jag. Till den etymologiska förklaringen af ordet har jag kommit oberoende af lektor B., hvilket torde i sin mån tala för dess sannolikhet.
Jag öfvergår nu till den samstafva rungruppen. Som redan nämndt, äro ej mindre än fyra läsningar möjliga från min utgångspunkt: att d börjar ordet, nämligen: duʀ; diuʀ; duʀi; diuʀi. I sistnämnda fallet skulle runan ᛁ tagas tvänne gånger, hvilket ej innebär någon orimlighet. Jag förklarar alla dessa former på likartadt sätt, med vederbörlig hänsyn till formolikheten, nämligen såsom starka eller svaga former af en germansk nominalstam (déusa->) deuzá-, hvilken förekommer använd som personnamn i anglosaxiskan och i nordiska språk, men eljest är välbekant som appellativ i ordet
