djur, got. dius, fno. dýr, fsve. diur, fårö-gotländska djaur, som egentligen är substantiverad form af nämnda adjektiv, betydande vildt (se Kluge, Etymologisches Wörterbuch, s. 376—7). Däraf har i anglosaxiskan bildats ett poetiskt personnamn Déor, betydande »vild», »djärf», som omnämnes af Bugge, s. 120, n. 2, ehuru han där, af icke angifna och för mig obegripliga skäl, säger sig »have Betænkelighed» mot att sammanställa detta namn med den här föreliggande runformen. I nordiska språk har den svaga formen af denna ursprungliga adjektiv användts som personnamn, nämligen fno. Dýri, nynorska Dyre, fda. Dyri, fsve. i runinskrifter (jfr Brate-Bugge, Runverser s. 39, n. 2), tiuʀi, nom., tiuʀa, obl. (L. 265), [tiura, obl. (L. 1154), tiori (L. 1103)], i vanlig skrift en gång Dyre (se Lundgren, Personnamn s. 47). Formerna med ʀ af dessa namn hänvisa ju tydligen på samband med fsv. diur, etc. och ej med adjektivet dyr, hvarmed väl hittills i allmänhet fno. Dýri sammanställts.
De nordiska formerna af namnet äro alla svaga. Sannolikheten talar därför för en svag form äfven i inskriften, således diuʀi eller duʀi. Den senare formen skulle ange ett uttal dyʀi och förutsätta, R-omljudet redan inträdt. Vi veta intet om när denna ljudlag inträdde i norden; samnordisk är den ju och något bestämdt hinder för antagandet att den gjort sig gällande på Roes-stenens tid lärer väl ej finnas. Som emellertid det appellativa ordet djur såväl i den vanliga fsv. som i gotländskan genom analogibildning förlorat R-omljudet och de äldsta runformerna af personnamnet likaledes antagligen äro oomljudna (tiuʀi), och då i-omljudet ej ännu gjort sig gällande i fall som iuþin, så synes det rimligast att här i inskriften äfven antaga en oomljuden form, således diuʀi. Denna form med sitt slutande i förutsätter antingen, att runan för e ᛖ uppgifvits på Roes-stenens tid, hvilket antagande just göres af Bugge (s. 119) för att motivera förekomsten af en form iu för äldre *e(h)u, eller också att öfvergången c > i efter föregående omljud verkande ʀ inträdt, hvilket ju ej kan anses vara ett orimligt antagande.
En stark form diuʀ (mindre troligt duʀ), som skulle stå för äldre *deuʀaʀ med utfallen temavokal — jfr Bugges antagande af en form iu, som förutsätter en nominativ *euʀ < *ehuʀ < *ehwaʀ — och öfverensstämma med ags. Déor, kan emellertid ej heller anses omöjlig. Bugge har flerstädes påpekat (senast denna tidskrifts förra häfte s. 112), att de urnordiska namnen mer likna andra
