sädesfälten mot himlen, från hvilken solen sken så varmt, på afstånd hördes orr- och tjäderlek, — en äkta majfröjd. Utmarschens förträffliga disciplin tycktes i en betänklig grad försvagad. Än lockade en blomma, än en grönskande buske flickorna att gå ur ledet, och naturligtvis följde gossarne med för att hjelpa till vid plockningen. Respekten för inspektorn var alldeles försvunnen — hvem var skuld till det om ej göken? Det såg ut, som om göken hade förtretat äfven den gamle, ty han var och förblef vresig. Han glömde bort, att han sjelf en gång hade varit ung, och gjort på samma sätt, ty med göken drager våren och kärleken in i land och i hjärtan. Han är sommargudens förebud, liksom bröllopsbjudare till gudarnes förmälningsfester, han förkunnar kärlek och glädje, genom umgänget med gudomligheten blir han sjelf förutseende, ja det påstås till och med, att guden ibland lånar hans hamn och uppenbarar sig i gökgestalt. Hvad under då att man egnar göken en gudomlig vördnad, spörjer honom om framtiden, af honom hoppas att han skall uppfylla ens önskningar och först och främst anropar hans skydd i kärleksangelägenheter.
⁎
Den här beskrifna vårfestens mytiska grundval är så tydlig, att vi ej behöfva vidare orda om den saken. De af våra läsare, hvilka ej känna så väl till den vidt utbredda gökkulten och önska att taga kännedom därom, hänvisa vi till Dr Mannhardts afhandling om göken i Wolfs Zeitschrift für deutsche Mythologie und Sittenkunde III, s. 209—298; 398—405; 413. — Den röda festdrägten (för kvinnor röda strumpor, klädningar, förkläden och halsdukar, för män röda västar och halsdukar) användes fordom och delvis ännu i dag af den svenska allmogen endast tre gånger om året nämligen på Gökottan, Skärtorsdagen och Kristi Himmelfärdsdag. De sistnämnda voro stora högtider för Torsdyrkare, och att man vid gökfirandet använder samma klädedrägt som vid Torsfesterna ställer gökens sammanhang med Tor utom allt tvifvel. I detta finna vi ännu ett bevis för en af oss förut uppställd hypotes, nämligen den att de nedersachsiska böndernas röda rockar, västar och förkläden böra betraktas såsom kvarlefvor af Torskulten. De förnäma, de ljusa jarlsdöttrarna buro, såsom Odins anhängare, blå drägter, till och med Odin sjelf visade sig i blå mantel. Men Tors
