färg var rödt, vid hans högtider bar man röd kappa. En röd rock ansågs kunna bota alla sjukdomar och annat ondt, som elfvorna, Tors fiender, gjorde menniskorna. Därför bredde man också ett rödt skynke öfver tjernan, då smöret ej ville låta skilja sig från mjölken. Tor ansågs beskydda åkerbruket. Bönderna kommo efter döden ej till Odin utan till Tor. Hvad låg då närmare till hands än att de ansågo Tor såsom den högste och buro hans färger.
I Sverige var Torskulten den rådande ända tills Svionerna invandrade, hvilka införde Odin och Vanerkulten och gjorde sin öfverlägsna bildning gällande inom alla områden. I Götalands sydligaste provinser förblef dock Tor den förnämste guden, der helighålles ännu i dag hans vecko-dag[1] och firas gökottan; vid Stjernarp eger den senare rum på Torsberget.
Tron att göken efter midsommar förvandlas till en hök är mycket allmän. Han dör, då han känner lukten af nyslaget hö eller äter korn och uppstår igen såsom hök eller falk. Fastän de tyska och nordiska sagorna ej ställa göken i sammanhang med Tor och ej låta guden uppträda i fogelgestalt, så är detta intet bevis mot att germanerna en gång haft denna föreställning. Frigga och Freja ägde en falkhamn. Höken bor i verlds- eller gudomsträdets topp, och Odin visar sig i fogelgestalt. Såsom Mannhardt på ett så uttömmande sätt framställt[2] berättas äfven om Indra, som icke allenast var en åskgud utan i hvarje hänseende står Tor mycket nära, att han visar sig än som gök än som hök. Som hök förföljde han den till dufva förvandlade Agni, hvilken sökte skydd hos Usinara, och vi kommo ovilkorligen att tänka på detta, då vi sågo den svenska ungdomen på gökottan leka hök och dufva. Äfven de andra lekarna äro ej utan betydelse. Kappas om rummet påminner om vinterns och sommarens kamp om herraväldet på jorden, och enkleken ger ett uttryck åt längtan efter en god vän, till hvilken man kärleksfullt kan sluta sig. En annan lek är gökleken, hvars betydelse ännu är oklar till dess man hunnit samla flera varianter deraf. I
- ↑ Detta firande af Tor består däri att bondhustrun på torsdagseftermiddagen städar rummet, dammar af spinnrocken, lägger en hvit duk på bordet och sätter fram brinnande ljus och mat åt Tor och Frigg, hvilka om natten tåga igenom landet och besöka dem, som vörda dem. Att hon därmed bedrifver afguderi tänka ej de gudfruktiga menniskorna på.
- ↑ Germanische Mythen s. 1—242.
