Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
249
OM EN FORNNORDISK ÅRSTREDELNING.

tillfredsställande och följaktligen sannolikare grundval för en rekonstruktion af en fornnordisk treskiftesindelning af året tilläfventyrs kan ernås.

Att den folkliga årsindelningen hos oss är byggd på flere indelningsgrunder, hvilka äro väl egnade att förvirra ens uppfattning, finner man snart. Så var den i Småland ännu i slutet af 1700-talet iakttagna årsindelningen i fyra reppar eller trettingar (en repp = en period af tretton veckor) med begynnelsedagarna vårfrudagen (den 25 mars), midsommardagen (den 24 juni), mikaelidagen (den 29 september) och juldagen (den 25 december),[1] med sin utgång från frälsarens aflelse och sin sista bemärkelsedag vid hans födelse, af fullkomligt katolskt skaplynne; och från katolsk tid härledde sig, såsom redan den vrängda latinska benämningen på märkesdagarna anger, äfven den i Skåne iakttagna årsindelningen efter fyra temperdagar (quatuor tempora),[2] för hvilken iakttagelser af solstånden och dagjämningarna ligga till grund.

Så åldrig är emellertid denna indelning, att den möter oss redan i Snorri Sturlusons Skaldskáparmál (kap. 63). Troligen betydligt äldre och påtagligen af nordiskt-hedniskt ursprung är den dygnets indelning i dag och natt motsvarande, hos vår allmoge förr vanliga årsindelningen i vinter- och sommarhalfår, det förra begynnande vid Kalixtus, den 14 oktober, det senare vid Tiburtius, den 14 april — alltså båda börjande å dagar, hvilka af kyrkan ej hallstämplats genom några jämförelsevis mer betydande helgonnamn, och båda samtidigt alldeles oberoende af dagjämningstiderna.[3]

Det är i denna årsindelning man så godt som enhälligt funnit tidsbestämningsgrunden för nordbornas hedniska offerfester sådana vi af de isländska författarne känna dem. Blotet vid vinternätterna, at vetrnóttum, skulle alltså hafva förrättats omkring den 14 oktober; midvinterblotet, at miðjum vetri, den 13 januari, nuvarande tjugondedag jul; och sommarblotet, at sumri, den 14 april.[4] Detta måste

  1. Hyltén-Cavallius: Wärend och Wirdarne. D. 1. Stockholm 1864. Sid. 174.
  2. Jfr P. G. Vistrand: Tvänne runstafvar i Nordiska museet. Sid. 16 i Nordiska museets årsberättelse för år 1889.
  3. Med Kalixtus ingick tiden för vinterrågsådden (P. v. Möller; Svenska jordbrukets historia. Sid. 147), med Tiburtius begynte vårsåningstiden.
  4. Så t. ex. R. Keyser. Samlede Afhandlinger. Christiania 1868. Sid. 333 o. f. (Nordmændenes Religionsforfatning i Hedendommen).