väl ock, hvad den sista högtiden beträffar, anses såsom öfverensstämmande med rätta förhållandet.
Men det är ej afgjordt, att icke äfven så långt tillbaka i fordomtima, lika väl som, såsom vi sett, i senare tid varit fallet, samtidigt någon annan indelning af året förekommit. Det ligger för öfrigt en lång, af starka främmande kulturinflytanden påverkad tid mellan Tacitus och Snorri. Märkligt är, att blotet omkring den 14 oktober, hvilket af flere drag att döma skulle varit rent af det viktigaste,[1] efterlämnat ringa eller inga spår hos vårt folk. Den dualistiska årsdelningen kan vara en på en äldre årstredelning direkt baserad ackomodation. Framhållas hör ock, förutsatt att en årstvedelning dessförinnan hos germanerna i allmänhet förefunnits, att denna såsom analog med dygnsindelningen och dessutom diametriskt vridbar till förmån för en romersk-kristen fyrskedesindelning kunde af kristendomen lättare tolereras än en årstredelning, hvilken hängde innerligt tillsammans med en genomgripande hednisk och med kristendomen grundfiendtlig om ock därifrån aldrig helt skild åskådning: den förgudade växtlighetens (äringens) tillväxt, aftagande och skenbara död.
Tille och efter hans föredöme Mogk[2] hafva såsom skäl för fasthållande vid åsikten om en forngermansk tredelning af året anfört Snorri Sturlusons uppgifter om de nyssnämnda tre nordiska storbloten. Skulle man följdriktigt draga en slutsats af dessa, måste man emellertid förr komma till det antagandet, att nordborna indelat året i förvinter, eftervinter och sommar än, såsom Tille, i vinter, försommar och eftersommar, och den tyske forskarens försök[3] att förklara de tre årsoffrens sammanförande till vintersidan af året så, att ett kristet inbytande åvägabragt denna förskjutning, synes äfven oantagligt. Å ena sidan vore denna rubbning allt för omhvälfvande, å den andra lika fullt ej nog genomgripande. Men det finnes ett slags andra terminer, hvilka torde gifva ett bättre stöd för antagandet af en fornnordisk årstredelning.
Att samhällenas ting i hedentid stått i samband med offerhögtiderna, får väl godkännas såsom en oanfäktbar sanning. Nu hafva sen urminnes de lagtima tingen i Norden varit tre, ja t. o. m. bort till Island medtogo de nordiska utvandrarna detta samfundsskick.
