förlade altaret från väster till öster. Och då en så pass högt uppsatt person som konungasonen hertig Magnus, som afled år 1595, ligger begrafven i östra delen af Vadstena klosterkyrka eller just där, hvarest altaret vid tiden före kyrkans senaste restaurering var beläget, detta tydligt talar för, att det befanns på denna plats vid hertig Magni död, hvilket inledaren också antagit.
Mötet öfvergick därefter till behandlingen af ett bland de på
programmet uppställda diskussionsämnena:
Hvad kan göras för att från vanvård och förstöring rädda minnen från äldre tider i eller vid de kyrkor, där de nu sakna nödig vård.
Diskussionen inleddes af professor Montelius, hvilken framhöll, att det nu ej vore fråga om själfva kyrkorna, som byggnader betraktade, utan om det som fanns i och vid kyrkorna: dopfuntar, altarprydnader, predikstolar, grafvårdar m. m. På många ställen, såsom i Vadstena, sökte man väl med omsorg vårda sådana saker. Men på alltför många ställen vanvårdades icke blott de kyrkliga minnena från den katolska tiden utan äfven de från senare tider; mångenstädes voro de föremål för en behandling, som måste kallas vandalisk. Dock ägde de berättigade anspråk på en bättre behandling. Många hafva nämligen ett högt konstvärde, ännu flera en stor betydelse för konsthistorien och kulturhistorien.
Sedan talaren anfört åtskilliga exempel på den ovärdiga behandling, för hvilken de nu ifrågavarande kyrkliga minnena ännu i våra dagar flerstädes vore utsatta, uttalade han den åsikt, att detta mången gång kunde bero på bristande kännedom om deras betydelse. I dem, som härstammade från medeltiden, såg man endast kvarlefvor från den tid, då Sverige var katolskt, och man ville icke vara »afgudadyrkare», såsom en präst uttryckte sig. Man förbisåg, att dessa föremål voro minnen från en kristen tid. Man glömde, att förfäderna till den nu lefvande generationen döpts i dopfunten, att dessa förfäder med andakt blickat på altarskåpet och helgonbilderna, innan de lagts att hvila under grafstenarna.
Lagen söker väl skydda dessa liksom andra minnen från flydda tider. Men lagen blir vanmäktig, om den ej får hjälp af ett upplyst prästerskap och en upplyst menighet. Det är därför Svenska Fornminnesföreningens uppgift att söka verka för spridande af upplysning om de kyrkliga minnenas betydelse och vikten af att de
