hän mot religion, och när offrandet ingår som en så väsentlig handling vid dessa sammankomster vid källorna, framgår däraf med oafvislig följdriktighet, att man ursprungligen samlats vid källan af någon religiös anledning.
Enhvar måste för sig själf medgifva, att detta offrande i källan ej kan ha sitt ursprung inom den kristna religionen, och vi finna äfven, huru under vidt skilda tider den kristna kyrkans representanter uppträdt emot denna sed. Så skref ärkebiskop Laurentius Petri en gång till biskopen i Strängnäs, att han borde ifra mot offrandet i källor, hvilket vore ett papistiskt otyg. Att han kunde anse det för sådant, kom sig otvifvelaktigt däraf, att en mängd offerkällor buro katolska helgons namn såsom S:t Olofskällan, S:t Sigfridskällan m. fl., men att den katolska kyrkan likväl ej gifvit upphof till denna kult, ehuru den sökt gifva den en kristen färg genom att viga källorna åt vissa helgon, framgår bland annat däraf, att man t. ex. från Frankrike känner flera under 500—800-talet utfärdade förbud mot offrandet i källor. Vi ledas härigenom in på den åsikten, att källkulten har sin rot i hedendomen, och mer än en omständighet — vi kunna af brist på utrymme ej närmare ingå härpå — talar för att vi måste förlägga källkultens egentliga utbredningstid så långt tillbaka som till stenåldern.
Åt hvilka hednagudar voro då källorna ägnade? Ännu hafva undersökningarna inom detta område ej hunnit så långt, att vi med bestämdhet kunna uppgifva detta. Mycket talar likväl för att de under hedendomens senare skeden kunde vigas åt hvilken gud som helst. Då många omständigheter häntyda på att Tor var den förnämste guden i Sverige och då alla forskare, som sysselsatt sig med frågor rörande denna sak, äro därom ense, att S:t Olof ej är något annat än en kristnad Tor, framgår af detta, att vi sannolikt öfver allt, där det nu finnes en S:t Olofskälla, har att under hedendomen tänka oss en Tors källa. Understundom har Tor själf blifvit kanoniserad, t. ex. Helge Tors källa i Småland, och samma historia ligger väl bakom benämningen S:t Tores källa invid Södertälje. — Vid ett sådant namn som »Onsbackakällan» (källan vid Odins backe) är gudanamnet visserligen ej direkt knutet vid källan, men under förutsättning att namnet är gammalt, är det högst sannolikt, att det offrande som än i dag sker till källan är en fortsättning af dylika offerhandlingar, som på ett eller annat sätt stodo i förbindelse med Odenskulten.
