Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
299
I VADSTENA DEN 19—21 AUGUSTI 1901.

torsdagsmorgon före solens uppgång och den offrande hvarken tilltalar eller svarar någon, som han möjligen kan möta eller träffa på. Mellan Skeninge och Lagmansberga i Allhelgona socken finnes äfven en offerkälla. Till Erkestorps källa i Flisby socken reser folk ända till ett tiotal mil för att ur densamma dricka hälsa.

I sammanhang med talet om offerkällorna vill talaren framhålla »Aska hög», i Fifvelstads socken. Alla åboarna i Aska by hafva del i denna hög. Hvarje midsommarafton reses där midsommarstång. Försummas detta, sker under året olyckor med djuren.


Intendenten Karlin ville, då han icke kunnat närvara vid behandlingen af frågan om vården af de kyrkliga minnena, till mötet öfverlämna såsom gåfva från Kulturhistoriska föreningen 100 ex. af sin uppsats Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken. Han hade i sitt där uppställda reformprogram framhållit följande medel för att komma ut ur det rådande oefterrättlighetstillståndet: Det första, hvilket gäller hvad lagen kallar rörligt gods, som tjänar att bevara minnet af forntidens bruk och konstfärdighet etc., skulle vara en ändring i § 10 af kungl. förordningen om forntida minnesmärken, hvarigenom dess senare del i stället för det gamla: »utan att förut hafva varit Kungl. Maj:t och kronan hembjudna etc.» erhölle följande lydelse: utan Kungl. Maj:ts medgifvande».

Det andra vore, att prästkandidaterna, på hvilka, när de en gång komma ut i församlingarna, det största ansvaret hvilar, vid universitetet erhölle behöflig undervisning i kyrklig konst och konstsymbolik; ty sådant förhållandet nu är, är det omöjligt att i allmänhet hos dem förutsätta vare sig något större intresse för eller begrepp om värdet af de kyrkor och kyrkliga mobilier, till hvilkas närmaste väktare de äro satta.

Det tredje och viktigaste vore kyrkokassornas indragande till staten eller sammanslående till stiftsbyggnadskassor under vård af domkapitel och stiftsdelegerade samt kyrkotiondens ingående i dessa, med undantag för hvad som erfordrades för kyrkornas löpande utgifter.

Det fjärde vore, att det, då det är omöjligt att fordra, att riksantikvarien med sin omfattande ämbetsverksamhet skall kunna förena en verkligt effektiv kyrkoinspektion i ett land så vidsträckt som vårt, anställdes stiftsintendenter på stiftskassornas bekostnad, hvilka hade att noga vaka öfver vården af kyrkorna och deras