tarmsträng kunde dock en kraftig förbindning erhållas mellan själfva verktyget och dess skaft.
Emellertid har man redan tillförne påpekat den stora disproportionen mellan dessa verktygs tyngd, i ifall de varit yxor, och skafthålens diameter, ett förhållande, som kraftigt talar för, att vi här icke i regel hafva framför oss några yxor, utan ett annat redskap. Fig. 1 visar ett sådant af 30,9 cm. längd och 3 kg. vikt, men med hål af endast 2 cm. diameter (förvaras i Statens historiska museum under n:r 9884). Dylika yxor, låt vara att skafthålet emellanåt är åtskilligt rymligare, förefalla bra olämpliga till arbete och strid, i synnerhet det förstnämnda. Ty försåge man ett sådant verktyg med skaft af det segaste träslag, skulle dock skaftet springa af vid första allvarliga hugg. Äfven om man medgifver, att en och annan ibland dem skulle varit användbar på detta sätt, kvarstår likväl frågan om användningen af en sådan som den här afbildade och för öfrigt typen i gemen såsom en gåta utan tillfredsställande lösning, ja, förekomsten af endast ett fåtal med oproportionerligt små skafthål visar hän mot en annan förklaring än den hittills lämnade.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 414 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf. Bildtext: Fig. 1. |
För att leda sig fram till ett resultat och gifva stöd däråt använder ju fornforskningen den jämförande metoden; men i föreliggande fråga låter den sig ej med samma fördel använda som i allmänhet vid studiet af vår stenålder: vi möta här det egendomliga förhållandet, att denna redskapstyp ej återfinnes utom Europa annat än i högst sällsynta fall. Jag tillåter mig att i detta hänseende anföra en not å sid. 79 i Montelii arbete »Sveriges forntid», där det heter: »Äfven i andra delar af Europa har man funnit ett stort antal stenyxor med skafthål (Evans »Stone implements», sid. 164—191); men utom Europa synas de hafva varit i hög grad sällsynta, äfven i sådana länder, där konsten att borra i sten icke var okänd. Bland de många i Nordamerika funna stenyxorna hafva endast några få hål för skaftet (Evans’ anf, arb., sid.
