193; Jones, »Antiquities of the Southern Indians», sid. 282, pl. 13)». Vi äro alltså vid föreliggande frågas utredning hänvisade till andra bevismedel, framför allt dem, som kunna påvisas vid skärskådandet af redskapen själfva, deras form, märken å dem eller möjligen de omständigheter, under hvilka de upphittats.
Liksom professor Sven Nilsson på sin tid med en knacksten och ett flintstycke i hand visade möjligheten att utan andra hjälpmedel bearbeta den råa stenen till en önskad form, så hafva äfven sedermera praktiska försöksarbeten verkställts för att ådagalägga olika stenverktygs duglighet för arbetets utförande samt dymedelst pröfva uppställda hypotesers hållbarhet. Ett lyckadt försök i denna riktning är af kammarherre Sehested i Danmark gjordt, hvarvid en liten trästuga uppfördes med användande endast af stenredskap. Men bemärkas bör, att därvid användts yxor af flinta, d. v. s. yxor utan skafthål. Något försök med en stenyxa med skafthål har man, så vidt jag har mig bekant, icke dristat sig på. Skulle man månne häruti våga se ett tyst erkännande af dessa redskaps olämplighet till det arbete, flintyxorna med framgång utfört?
Men hvartill hafva då våra här afhandlade yxor varit använda? Antagandet, att en stor del af dem, bland hvilka man påträffar de mest omsorgsfullt arbetade exemplar i ytterst smakfulla former, haft symbolisk betydelse, torde numera icke röna motsägelser. Att den stora mängden af simplare yxor med skafthål användts till arbete, därom är man också ense. Därom aflägga för öfrigt dessa verktyg själfva det kraftigaste vittnesbörd genom sin ofta nötta och ånyo uppskärpta egg och sina märken efter hårda slag, hvarvid en stor del t. o. m. sprungit sönder.
Huru har man då utfört arbetet med dessa gröfre, till arbete
tydligtvis afsedda verktyg af omhandlade form? Jag dristar i detta
hänseende framkasta en hypotes, till det värde den nu hafva kan:
med den inskränkning, som ofvan gjorts beträffande de s. k.
»symboliska» yxorna, hafva de s. k. »stenyxorna med skafthål» varit
på säreget sätt skaftade kilar, använda till samma träarbeten som
nu kilen och huggjärnet, hvilket icke utesluter, att de kraftigare af
dem i händelse af behof kunde användas såsom stridsvapen;
skaftet var afsedt endast att rikta verktyget och antagligen icke
särdeles långt;
arbetaren riktade verktyget med ena handen och förde med den
andra en klubba af trä, hvarmed kilen drefs in i träet, som skulle
