Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
38
ANT. FLENTZBERG.

klyfvas eller på annat sätt bearbetas (vid fällning af träd arbetade förvisso flintyxorna och med dem likartade stenyxor bättre), eller ock riktade en person kilen, under det att en annan förde klubban.

Dessa verktyg skulle enligt denna uppfattning egentligen vara ett slags skaftade kilar för klyfning af trä eller ett slags huggjärn eller mejslar utan det å motsvarande verktyg nu förekommande skaftningssättet.

Sedan jag till en början sökt framhålla svagheterna hos den hittills antagna hypotesen för dessa verktygs användning, återstår att framhålla de skäl, hvilka enligt mitt förmenande tala till förmån för den af mig framkastade.

Jag har redan framhållit, att den komparativa metoden i detta fall illa nog icke egentligen kan komma till användning. Icke af denna vill jag nu heller begagna mig, endast framdraga ett par analogier i arbetsmetod, innan jag öfvergår till någon bevisföring för min hypotes. De åsyftade analogierna belysa hvar på sitt sätt den arbetsmetod, vid hvilken jag menar de afhandlade verktygen hafva användts. — En med den ofvan antydda likartad arbetsfördelning mellan mästare och biträde har användts vid tillverkning af pilspetsar hos Apacheeindianerna och beskrifves efter Catlin af Montelius i hans »Sveriges forntid» på följande sätt. »Sedan man utvalt en lämplig flintskärfva, sätter en arbetare sig på marken och lägger skärfvan mot vänstra handlofven, under det att han med den högra handen håller en mejsel mot det ställe, som skall huggas bort. En medhjälpare, som sitter midt emot honom, slår på mejselns öfre ände med en hammare af något mycket hårdt trä». — Ett dylikt analogt arbetssätt tillämpas i våra dagar vid stenarbetet. »Postbasen» förer och riktar den med rundadt anslagshufvud formade »sätten» eller »sätthammaren», hvilken appliceras på stenen, som skall bearbetas, under det att »sättslagaren» förer släggan och med densamma efter befallning utdelar lagom starka slag på »sätten».

Hvilka skäl tala då för den angifna arbetsmetoden beträffande omhandlade stenverktyg?

Dessa hafva först och främst en för detta arbetssätt afpassad form. Lika otillräckligt skafthålet är för anbringande af ett yxskaft lämpadt för huggning, lika tillräckligt är det för insättande af ett skaft afsedt endast att rikta verktyget. Anslagshufvudets karakteristiska afrundning är ock särdeles lämplig för mottagande af klubbans slag, ja, starkare och lämpligare, än om det varit