således likasom hos vårt eget folk också i detta uråldriga kulturland en från himmelen vid sommarsolståndstiden fallande vätska tydligen sammanställd med deg såsom ett dennas jäsämne. Men i Ägypten finna vi ännu ett drag, som vi i denna undersökning hittills ej mött: den fallande droppen får äfven själfva Nilen att växa ut, att så att säga jäsa, för att därigenom bibringa det däraf så beroende landet sin från himmelen erhållna lifs- och växtkraft. Denna tro på den från himmelen fallande ymnighets- och utvecklingsdroppen, hvilken åsikt Niebuhr omtalar såsom vid hans tid endast bevarad af gamla gummor, är i Ägypten af mycket hög ålder. Härom skrifver den norske ägyptologen J. Lieblein sålunda:[1] Nilens stigande börjar omkring sommarsolståndet. Med denna tidpunkt började äfven fornägypterna en gång sitt år, och det af trefaldig anledning, nämligen emedan ej blott sommarsolståndet och Nilens börjande stigning utan ock Sotisstjärnans heliakiska uppgång då timade på samma tid. Detta sammanträffande egde enligt astronomernas uträkning rum för 5,000 år sedan. Senare,[2] man vet icke när, dock sannolikt redan mycket tidigt, uppstod den tro, att fem dagar före sommarsolståndet föll en droppe från himmelen, hvarigenom Nilens stigande framkallades. Lieblein anför sedan, för att visa denna forntros fortbestånd i yngre tid, den engelske forskaren E. W. Lane’s arbete An account of the manners and customs of the modern Egyptians, där det omtalas, att ägypterna kalla natten före den 17de juni, som motsvarar den 11te i koptiska månaden Bauneh, droppens natt — leglet en-nuktuh — emedan man tror, att en underbar droppe då nedfaller i Nilen och orsakar hans stigande. Många af invånarne i Kairo och dess omnejd, likasom på andra håll i Ägypten, tillbringa denna natt på Nilens stränder. — Man håller således också i Ägypten, såsom det framgår af den engelske vetenskapsmannens uppgift, ett slags midsommarvaka.
Äfven hos oss i Norden hafva vattnen ansetts under midsommarnatten blifva delaktiga af den då fallande underbara kraftvätskan. Den flitiga antecknerska af sydsvensk folktro, som jag här förut anfört, omtalar, att den skånska husmodern ansåg icke allenast daggen, om ock denna synes ansetts bäst, utan äfven vattnets skum
