under midsommarnatten blifva ett jästämne.[1] Det är ock en åldrig och inom vårt land allmän sägen, att vattnet i vissa, af gammalt såsom heliga betecknade källor då »vändes i vin». I Sverige likasom i mest hela Europa är för öfrigt den tron utbredd, att vattnet i källor och floder denna natt, d. v. s. mellan solens ned- och uppgång, är hälsobringande, i synnerhet, likasom vi förut sett vara fallet med daggen, för hudåkommor. Märkligt är emellertid, att man särskildt i mellersta och nordligare Sverige, i olikhet med hvad förhållandet i allmänhet är i det sydligare, i regel förlägger denna vattnets undergörelsenatt icke till midsommar- utan till trefaldighetsaftonen, alltså till en tidpunkt, som växlande infaller antingen i senare delen af maj eller i första delen af juni till inemot midsommar, men alltid dock inträffar minst fem dygn före sistnämnda högtid.
Hvarifrån härleder sig enligt fornsaga och myt då denna underbara vätska, som ger hälsa och lifskraft, som bringar ymnighet, som får det lilla att jäsa ut och bli stort?
Den fornägyptiska sägnen visste förmäla, att det, som bragte Nilen att fruktsamhetsbringande flöda öfver sina bräddar, var de tårar, som Isis fällde öfver Osiris’ död, och med hvilka hon återkallade honom från dödsriket.[2] Dessa tårar, som sålunda återväckte växtlighetsguden till lif, kunde med skäl jämföras med de »guldtårar», d. v. s. välstånd bringande tårar, som Fröja enligt den nordiska myten göt i sin sorg öfver den flyktade driftens gud Od. Någon tydlig sammanställning mellan Fröjas tårar och ymnighetsdaggen förekommer emellertid icke inom den nordiska mytologien. Däremot saknas ingalunda andra förklaringar öfver den underbara daggens härkomst.
Än heter det, att »den dagg, som ger folken äring», dryper från manarna på disernas hästar och väl särskildt från manen på den fåle, som rides af den förnämsta bland dem, hon som är »mjällhvit under hjälmen»;[3] än säges han stänka från betslet på den häst, Rimfaxe, hvilken från öster drager natten öfver gudar och människor;[4] än åter uppgifves daggen falla från »Odens (Od’s) häst»
