Efter de af sten, fortsätter Rothe, möta oss svärden af brons, hvilka ofta anträffas, till och med oftare än de af järn, emedan de senare lättare förtäras af rost. »Långt efter bronsens uppfinnande lärde man sig järnets bruk», säger han (sid. 23), åberopande därför Majors och andra lärda mäns uttalanden. Rothe anför icke allenast Hesiodos’ och Lucretii här ofvan omnämnda yttranden om en »kopparålder» och om bronsens bruk före järnets, utan äfven Olof Rudbecks och andras berättelser om fynd af bronsvapen i norra Europa.
I företalet till den år 1778 utgifna andra delen af Snorre Sturlesons konungasagor meddelar den norske historikern Gerhard Schöning en ganska utförlig redogörelse för innehållet i några kort därförut undersökta grafhögar vid Jægerspriis på Sjælland. I dessa högar hade man funnit flera föremål af brons, men intet af järn. Schöning slutar också sin redogörelse med följande ord (sid. IX): »I ingen af högarna fanns järn eller allra minsta spår däraf; då synes denna metall ännu icke hafva varit känd, och följaktligen dessa högars ålder gå långt upp i tiden.»
Ehuru ordet »bronsålder» icke begagnas af Schöning, har han dock, liksom redan Rothe, ganska tydligt uttalat den åsikten, att en sådan period funnits, en tid, då man väl kände bronsen, men ännu icke järnet.
Samma åsikt träffa vi också hos professor Sjöborg i Lund år 1797. På tal om »de gamles vapen» säger han nämligen:[1] »Af försvarsvapnen märkes i synnerhet svärdet, som i de äldsta tider var af en slags kopparblandning; och var det naturligt, att man, förr än järnet uppfanns, skulle arbeta i koppar, ty denne metall fanns gedigen. Sedermera har man nyttjat svärd af järn, och finner man ännu i ätthögarne söndriga svärd både af koppar och järn.»
⁎
Minnet af bronsåldern hade således ej hunnit förblekna hos forntidens folk, och när man efter nyare tidens början vid gräfning i jorden gång på gång fann vapen och verktyg af brons, var det jämförelsevis lätt att förstå deras bruk, emedan man hos de klassiska
- ↑ Sjöborg, Inledning till kännedom af fäderneslandets antiqviteter (Lund, 1797), sid. 206.
