författarne, med hvilka man var så förtrogen, fann sådana omtalade såsom brukade i forna tider.
Annorlunda ställa sig förhållandena med
stenåldern.
Den tid, under hvilken vapen och verktyg af sten varit i bruk inom de delar af Österlandet, där kulturens vagga stod, och hos förfäderna till de folk i södra Europa, som vi päga kalla de klassiska, ligger långt tillbaka. Såsom talrika i vår tid gjorda fynd visa, hade visserligen stenyxor ej kommit ur bruk i Grekland och Italien förr än omkring 2,000 år före Kr. föd., liksom pilspetsar af obsidian begagnades i Grekland ännu vid det 2:a förkristna årtusendets midt, men minnet af sådana vapen var så godt som helt och hållet utplånadt, när de äldsta grekiska och romerska författare lefde, hvilkas skrifter bevarats till våra dagar.
Väl omtala de klassiska folkens författare någon gång stenvapen hos de lägre stående folk, som bodde utanför de gamla kulturländernas gränser. Så berättar Herodotos, att de söder om Egypten boende æthiopernas pilar hade spetsar ej af järn, utan af en skarpspetsig sten.[1] Och Strabo har att förtälja om invånarne i det nuvarande Beludschistan, att deras vapen och verktyg voro af sten och horn, liksom Pausanias i det 2:a århundradet efter Kr. föd. säger, att sarmaterna hade pilspetsar af sten eller ben.[2] Taciti skildring af finnarna motsvarar ock den beskrifning den nyare tidens resande lämnat af de så kallade vildarna i Nya världen; »af brist på järn», säger han, »göra de spetsarna på sina pilar af ben».[3]
Men berättelserna om dessa folk och deras stenvapen voro så litet kända, att de ej kunde — lika litet som den omständigheten, att stenknifvar begagnades af egypterna vid balsameringen och af judarna vid omskärelsen — i någon vidsträcktare mån motverka den föreställning om stensakerna, hvilken fanns hos forntidens kulturfolk, liksom den ännu fortlefver i de mest olika delar af världen. Man trodde nämligen i forna tider, och tror så mångenstädes än i dag, att de stensaker, man finner i jorden, ej äro vapen och verktyg,
