som en gång begagnats af landets äldre innevånare, ja att de ej ens äro gjorda af människohand, utan att de äro nedslungade med blixten. På samma sätt som stenyxorna af den svenska allmogen kallats, och delvis ännu kallas, »åskviggar» eller »torsviggar», kallades de af Greklands och Italiens folk redan före vår tideräknings början, »åskviggar», »ceraunia» (af det grekiska ordet keravnós, som betyder blixt). Äfven pilspetsarna af flinta troddes hafva ett himmelskt ursprung.[1]
En och annan af forntidens författare hade dock en märkvärdigt riktig uppfattning af förhållandena. Så talar den förut anförde Lucretius, i det första århundradet före Kr. föd., om en tid, då hvarken brons eller järn ännu voro kända, utan människorna som vapen använde stenar och hvad annat naturen omedelbart hade att bjuda dem. Lägga vi härtill, hvad han, såsom vi sett (sid. 189), säger om bronsen, talar han således om en tid, då bronsen, men ej järnet, var känd, och en ännu äldre tid, då inga metaller, endast sten och dylikt användes. Ehuru han ej begagnar uttrycken »stenålder», »bronsålder» och »järnålder», kände han dessa olika perioder och visste, i hvilken ordning de följt på hvarandra. Vi återfinna följaktligen hos honom just det, som ligger till grund för treperiodssystemet.[2]
Den tron, att stenyxor och flintpilar äro nedfallna med blixten, var vid den nyare tidens början så allmän och så stark, att det dröjde länge, innan man insåg dessa sakers verkliga ursprung och användning. De klassiska författarne, hos hvilka man i detta som i andra fall sökte upplysning, hade alltför litet att meddela därom.
- ↑ Montelius, Sveriges forntid, texten, sid. 160. — Jfr Cartailhac, L’âge de pierre dans les souvenirs et superstitions populaires (Paris, 1878) och samma förf:s La France préhistorique (Paris, 1889), sid. 4.
- ↑ Lucretius, De rerum natura, V v. 1282 o. följ.:
Arma antiqua manus, unques, dentesque fuerant,
Et lapides, et item sylvarum fragmina rami...
Posterius ferri vis est, ærisque reperta,
Sed prior ætis erat quam ferri cognitus usus;...
Inde minutatim processit ferreus ensis,
Versaque in opprobrium species est falcis abenæ,
Et ferro coepere solum proscindere terræ.
