Man fick emellertid småningom upplysning om dem på ett annat sätt. Under de storartade upptäcktsfärder, som utfördes vid den nyare tidens begynnelse och under närmast följande århundraden, lärde europeerna på en mängd ställen i den Nya världen känna folkslag, som ännu lefde i stenåldern, som ej hade andra yxor än stenyxor, som ännu använde spjut och pilar med spetsar af sten eller ben. Det låg då nära till hands att förklara de i europeisk jord funna stensakerna såsom gjorda af människohand, såsom vapen och verktyg, hvilka en gång i en aflägsen forntid begagnats i vår världsdel, på samma sätt som i andra delar af världen liknande vapen och verktyg af sten ännu voro i bruk.
Äfven sedan några forskare på 1600-talet kommit till insikt om, att stensakerna verkligen voro gjorda af människor och begagnade af dem, antog dock en och annan länge, att de endast användts som offerredskap eller som religiösa symboler af folk, hvilka till dagligt bruk begagnade järn och andra metaller.
Sistnämnda åsikt förfäktades af Olof Rudbeck och var ännu ett århundrade efter hans död vanlig både bland fornforskarne och bland den del af allmänheten, hvilken ej fortfarande betraktade stensakerna som åskviggar.
Huru en riktigare uppfattning af denna viktiga fråga emellertid småningom arbetade sig fram, se vi af följande redogörelse för de åsikter, som några af de forskare uttalade, hvilka sysselsatte sig härmed.
Redan före 1500-talets slut hade en italiensk lärd kommit till en riktig insikt om »åskviggarnas» rätta natur. Det var Michele Mercati, intendent för Vatikanens botaniska trädgård, där han äfven hade anlagt en vacker samling af mineraler och fossiler. Då han dog 1593, lämnade han efter sig en beskrifning på denna samling, hvilken emellertid låg otryckt i ett och ett fjärdedels århundrade, tills den på påfven Clemens XI:s befallning år 1717 blef utgifven af Lancisi och af denne försedd med anmärkningar och afbildningar. Mercati sysselsätter sig i detta arbete icke endast med de gamla stenyxorna, utan han känner äfven knifvar och pilspetsar af flinta, äfvensom dylika arbeten af horn och ben. Med klara ord uttalar han, att man här har för sig vapen och verktyg från länge sedan försvunna tider, under hvilka man ännu icke kände bruket af metaller. Mercati visade
