äfven genom anförda forntida författare, att man ännu i historisk tid användt knifvar af sten.[1]
Den förut nämnde professor Major i Kiel behandlar i sitt redan anförda, år 1692 utgifva arbete Bevölkertes Cimbrien bland annat ganska utförligt frågan om stensakerna.
I en af honom 1690 undersökt, vid Bülcke nära Kiel belägen och i ett rätt väl gjordt kopparstick återgifven stendös, — hvilken han mycket riktigt kallar en graf och ej, såsom många senare författare, anser hafva varit ett offeraltare, — hade han funnit fem kilar, det vill säga mejslar af flinta. I det han (sid. 43) afbildar två af dessa, anmärker han, att dylika troligen träffas i alla eller i de flesta »jättegrafvar». Åtminstone hade han, som öppnat så många dylika högar, ännu icke sett någon, i hvilken sådana kilar icke varit att finna bredvid urnorna. »Jag säger, tillägger han, med flit kilar eller cuneos lapideos, för figurens skuld, men icke åskkilar (Donnerkeile). Ty det finnes ingen grund i naturen att antaga dem hafva varit sådana.» Sedan han ganska vidlyftigt motiverat detta och visat, att gemene mans uppfattning om stenkilarna såsom åskviggar är alldeles oriktig,[2] förklarar han, att de äro förfärdigade af människor, och anför som bevis därför, att man tydligen ser, huru små stycken äro slagna af dem med hammare eller andra stenar, till dess de fått sin kilformiga gestalt. »Men af de glatta, fortsätter han, kan jag visa ett eller två exempel, att deras polering icke blifvit afslutad, utan de sista, skarpare eller djupare slip-strecken en lång sträcka ännu äro ganska tydliga att skåda. Ja, i de svenska, gotländska, skånsk-danska och våra cimbriska jättegrafvar är det ganska vanligt, att vid så kallade åskviggar äfven hittas en brynsten, eller stycken däraf.»
Major hade äfven iakttagit, att man ofta jämte kilarna påträffat »så kallade offerknifvar» af flinta. Sedan han anmärkt, att man svårligen med ett sådant instrument skulle kunna skära halsen af en höna eller genomtränga den så mycket tjockare huden på ett af
- ↑ Hoernes, Die Urgeschichte des Menschen, sid. 23.
- ↑ Huru man äfven i den lärda verlden uppfattade denna fråga, visas bland annat däraf, att ännu år 1730, då ett föredrag om de så kallade åskviggarna hållits i Académie des inscriptions et belles lettres i Paris (motsvarande vår Vitterhets Akademi), akademien synes beklaga, att förf. »ej utvecklat de skäl, som bevisa omöjligheten af, att dessa stenar bildas i molnen». Cartailhac, La France préhistorique, sid. 11.
