de större, fyrfota offerdjuren, öfvergår han till frågan om dessa stensakers bestämmelse. Han svarar, att de förmenta offerknifvarna i uräldsta tid varit i stället för järn använda som spjutspetsar, och att äfven kilarna varit vapen (sid. 45 och 64).
Prosten Arnkiel i Aabenraa, således äfven han schleswig-holsteinare, utgaf 1702 ett digert verk, Cimbrische Heyden-Religion, där han afbildar och omtalar åtskilliga, ur hednagrafvar upptagna stensaker (3:dje delen, sid. 307). Några af dessa äro med skafthål försedda yxor, som Arnkiel anser vara stridshammare; i hålet har, säger han, ett skaft suttit, som förmultnat i jorden. Andra af de afbildade föremålen äro dolkar eller dylika vapen. Ett af dem, med väl arbetadt fäste af flinta, kallar författaren mycket riktigt en dolk; ett par andra flintspetsar anser han hafva varit offerknifvar.
År 1719 och i början af det följande året utkom i Hamburg en veckoskrift kallad Cimbrisch-Hollsteinische Äntiquitæten-Remarques, innehållande redogörelser för de många grafundersökningar, som den 1717 aflidne prosten Christian Detlev Rhode på Fehmern och dennes son, pastor Andreas Albert Rhode, företagit i Holstein.
Häri förklaras först (sid. 319), att stensakerna icke äro åskviggar utan gjorda af människor, hvarvid förf. tillägger: »att detta slags stenar lätt låta sig slipas och poleras, det hafver jag i min ungdom och under mina akademie-år själf funnit. Ty då jag på den tiden skulle hålla en disputation om dessa lapidibus cerauniis eller åskviggar, men ännu hade den förutfattade meningen, att dessa kilar ej vore annat än i luften alstrade och vid åskväder nedslungade stenar, och följaktligen åskviggar; så — af nyfikenhet, för att komma underfund med, om dessa kilar voro slipade med konst (hvilket de därpå synliga slipstrecken antyda), eller om de af naturen voro så sirligt och proportionerligt gjorda — gick jag med en på fältet utletad, grof flintsten till en smed, slog först, emedan stenen var ganska stor, denne i två stycken, och lät sedan smeden slipa det ena till en så god åskvigg, att den, om jag lagt den bland de andra, väl svårligen kunnat igenkännas. Hade jag blott på sidorna och hanen gifvit den några hammarslag, hade den lätt kunnat förväxlas med de andra kilarna.»
I fråga om dessa kilars användning hemställer förf. (sid. 317), om de kunnat användas vid klyfning af trä; hvilket han dock finner mindre sannolikt, emedan de äro alltför spröda och gå för lätt sönder. Han anser dem (sid. 315 och 318) vara lämpligare till
