År 1723, således endast några år efter det Mercatis ofvan omtalade arbete blifvit tryckt, förelade Jussieu för Vetenskapsakademien i Paris flera stenyxor från Canada och öar vid Amerikas kust, i det han förklarade, att man med deras tillhjälp bäst kunde visa de så kallade »åskviggarnas» rätta natur. Frankrikes och Tysklands folk, sade han, hade, innan järnets bruk blef kändt där, lefvat under liknande förhållanden som de vilda folken i den Nya världen, hvarför man äfven i vår världsdel finner så mycket stenverktyg. »Där», tillägger han, »har man de med blixten nedfallna stenarna!» Han insåg följaktligen till fullo, huru oriktig den då vanliga förklaringen af alla stenyxor som »åskviggar» var.[1]
Redan följande år skref också en jesuit vid namn Lafitau ett arbete i två band om de amerikanska vildarnes seder jämförda med forntidens.[2]
En märkvärdigt riktig uppfattning af stensakernas betydelse visar sig uti det 1750 tryckta, men af den redan 1730 aflidne historiegrafen Johann Georg von Eckhart (före adlandet Eccard) författade arbetet De origine germanorum. Vid beskrifningen af de gamla sachsarnes kläder och vapen säger denne ovanligt klarsynte, men numera alltför litet kände författare (sid. 61): »Vapnen voro mycket enkla, innan man lärde sig att bearbeta bronsen,[3] hvilken kunskap kom till våra trakter ganska sent, icke förrän kort före Kristi födelse och Odins invandring till Norge och Sverige, där koppargrufvor först upptäcktes och bronsvapen tillverkades, i synnerhet knifvar (eller korta svärd), tjänliga till strider både till lands och vatten, samt kallade 'saxar’ — hvaraf saxarne fått sitt namn —, hvilka här och där anträffas i grafhögarna. Före bronsens bruk använde man som vapen (»svärd»[4]) stenar, hvilka antingen voro runda och genomborrade samt fastbundna med rep, eller ock voro viggformade och svängdes mot fienden, hållna endast i handen eller fästa i ett skaft. Några voro formade som yxor. Äfven knitvar af sten använde man. Jag skall meddela
