Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne1112sven).pdf/580

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
202
OSCAR MONTELIUS.

»Det torde icke böra betviflas», heter det vidare (sid. 46), »att de äldsta verktyg för dagligt bruk, innan ännu järnets användande blifvit kändt, varit förfärdigade af sten.» För denna mening finner Stobæus, liksom andra, stöd i hvad som berättades om vilda, särskildt amerikanska folkslags bruk af stenredskap.

På ett annat ställe (sid. 47) säger sig Stobæus anse det vara oemotsägligt, att de forntida folkens vapen varit antingen af sten eller af trä. Å ena sidan är detta mest öfverensstämmande med denna aflägsna periods enkelhet och med de förhållanden, som då måste hafva förefunnits; å andra sidan bekräftas det såväl af äldre som af yngre historiska författares vittnesbörd, hvarvid bland annat Lucretii ofvan anförda yttrande åberopas.[1]

Man skulle, då man hör sådana yttranden af Stobæus, tro, att han varit ganska nära en riktig uppfattning af stenåldern; men detta torde dock knappt hafva varit fallet. Han säger nämligen på ett ställe, att stensakerna ofta anträffas tillsammans med vapen och allehanda föremål af brons, järn och andra metaller, så att man icke vore berättigad antaga, att de gamle, emedan de voro beröfvade metallernas bruk, hade varit tvungna att begagna sådana af flinta eller andra hårda stenslag med stor möda förfärdigade vapen. För öfrigt vore det klart, att stensakerna icke blifvit nedlagda i grafvarna endast såsom vapen och verktyg, detta så mycket mindre som många af dem genom sin litenhet och sin form visade sig vara odugliga därtill. Äfven de stora kilarna och hammarna af sten kunde väl begagnas som vapen, men det vore klart, att de ej kunnat, såsom de omtalade amerikanska, användas vid klyfning af trä; härtill voro några bland dem af alltför lös sten (sid. 47 och 48). Stobæus söker därför besvara den frågan, hvarför dessa för de lefvande tydligen dyrbara stensaker fått följa de döda i grafven.

Det svar, Stobæus gifver på denna fråga, och den utförliga motiveringen visar, att han i själfva verket ännu var ganska långt från den fulla sanningen, om han än såg mera däraf än de flesta af hans samtida. Han kommer nämligen (sid. 69) — såsom man kunnat vänta redan af de första, med runor skrifna orden i afhandlingens titel — till det resultat, att de ifrågavarande föremålen såväl af flinta som af andra stenslag fordom ansetts vara

  1. Stobæus anför dels här, dels på andra ställen i samma skrift såväl Rhode’s, som Arnkiel’s och Major’s i det föregående omtalade arbeten.