helgade åt Tor. De begagnades hemma och på färder som amuletter, för att från det hus, där de förvarades, och från ägaren, som bar dem med sig, afvända allt ondt, i främsta rummet för att skydda mot åska, onda andar och gift. Af denna orsak använde hedningarne de större af dessa stenar som vapen, men som öfvernaturliga vapen, hvilka med visshet medförde seger, äfven om fienden genom trollkonster gjort sig osårbar, »hård», mot alla andra vapen; men de mindre stenarna använde de endast till att bära på sig som talismaner. Stobæus anser, att stensakerna dessutom användes vid åtskilliga religiösa förrättningar, och påminner i sammanhang därmed om, huru Tors hammare tjänade som en symbol vid afslutande af förbund och många andra viktiga tillfällen. Slutligen blefvo dessa af de lefvande så högt skattade föremål äfven nedlagda i grafvarna, bland annat för att den döde ej skulle i Vallhall sakna dessa heliga och segerrika vapen, och på det att de skulle skydda honom och grafven för åska och alla onda andar.
Att stensakerna ej uteslutande varit använda som vapen, utan äfven begagnats som verktyg, betonades kort därefter af en annan svensk, Johan Gotschalk Wallerius, uti hans år 1747 i Stockholm utgifna Mineralogia, eller Mineralriket. Det heter här (sid. 405 och 406) med utelämnande af en del latinska termer: »Lithoglyphi arte facti. Äro de, som fordom verkelig med konst varit gjorde. Finnas: 1) Torviggar. Äro stenviggar antingen åt en ända vasse, som andra viggar, eller åt bägge ändar vasse och tjockare midt på; äro ofta med et hål igenombårade. 2) Stenknifvar äro verkelig knifvar af sten, som fordom brukats.» 3) »Stenyxor, 4) stenhamrar, 5) stenpilar, 6) stentungor. Alla desse och sådana flere äro ej annat, än antingen instrumenter eller krigsgevär, som de fordom brukat vid vissa tillfällen eller i allmänt bruk. Finnas i ättebackar ocb hollas före vara torviggar.»
Den danske forskaren Erik Pontoppidan har i den år 1763 tryckta första delen af Den Danske Atlas ett kapitel om de urnor och andra saker, som finnas i de danska grafhögarna från forntiden. Till de saker, säger han, som nedlades i grafven jämte den döde, höra först allehanda vapen, såsom spjut, svärd, dolkar, pilar och stridshammare, dels af järn och koppar, »dels af hård sten, förnämligast flinta, glattslipad och tillskärpt så, att man kunde begagna dem till att hugga och skära med. Just dessa stenar är det, som i beskrifningen af Cabinetterna (samlingarna) med ett
