förvandlats till stadskvarter, men som dock långt ifrån är utdöd, firas naturligtvis utan att de deltagande ha någon tanke på betydelsen af de former, som iakttagas.
Det gick till på följande vis. Den sista plantan, som skördades för året, harplantan, fick gifvetvis ej se ut hur som helst. Flertalet plantor hade redan — långt innan skörden börjat — toppats för att bladen hos dem skulle utveckla sig desto rikare. Den sista plantan borde däremot vara ett ståtligt obrutet exemplar med egen rik blomsterkvast. Om någon sådan ej fanns på det ställe, där den sista brytningen skedde, måste man skaffa dit en sådan. På en annan del af fältet sparades därför ett rikt utveckladt exemplar, och när sista brytningsdagen kom, doldes detta ibland de sista ännu stående växterna.
Det gick med en viss fart att få ned de sista tobaksplantorna och den dolda harplantan hälsades med jubel. I olikhet mot de andra afbladades ej denna. Den omhändertogs och fördes till blomsterträdgården. Trots frostens härjningar bland de ömtåligare blomsterväxterna fanns en eller annan motståndskraftig färgrik höstblomma vanligen kvar, som kunde användas att smycka harplantan med. Var det stor brist på blommor, så kunde i nödfall de röda morötterna eller andra rotfrukter få göra tjänst.
Sedan harplantan sålunda blifvit vederbörligen prydd, tog någon, vanligen arbetsförmannen, och gömde densamma. Som gårdens mer afskilda krokar voro de flesta välbekanta, var rundfärden, hvilken hvad de unga beträffar gick i samlad trupp och i rask fart, till dessa snart gjord, och fyndet af plantan gjordes under glädjetjut. Den återfördes högtidligen till samlingsplatsen, vanligen gårdsplanen, under öppen himmel, då ingen annan lokal var tillräcklig att rymma deltagarna. Dessa voro nämligen ej blott de fast anställda arbetarna med deras familjer, utan också den stora skaran af tillfälligt lejda, som på större ställen under skördetiden kunde uppgå till framemot 40 människor. Som plantan skulle ha en förnämlig plats, hängdes den snart nog upp i kökstaket.
Förplägningen, hvars riklighet i någon mån var beroende på om året varit godt eller dåligt, afåts vid långa bord och bestod af smörgåsar med brännvin och öl, kaffe med dopp och punsch. För några årtionden tillbaka trakterades dessutom med kalops (sammankokt kött och potatis) och sötgröt (af hvetemjöl, kokt på mjölk, med smör och socker) med mjölk åt dem som ville ha sådant. Sedan
