papegojan», d. v. s. skjuta till måls på en å en lång stång uppsatt fågelfigur, alltså en motsvarighet till tuppen å majstången.
Ur dessa begge rituella bruk: skärandet af den heliga grenen, misteln, och dödandet af växtlighetsdemonen i fågelgestalt har enligt S—s mening sagan om Vidofnir — hanen i världsträdets topp — uppstått. Äfven denna världsträdsfågel skulle en gång om året till Hel, men att ihjälslå denna fågel förutsatte betingelser, som kräfde en heros’ krafter och förmåga. För att fälla fågeln i världsträdet erfordrades en underbar gren, som förvarades i underjorden, och för att nå denna behöfdes åter ett lika svåråtkomligt föremål, om hvars tydning mytologerna haft stridiga åsikter. Enligt professor S—s förklaring, hvartill han kommer genom en, när den ses i hela dess vidd, rätt dristig omredigering af Fjölsvinnsmals nuvarande text, vore detta föremål en såsom misteln mellan världsträdets grenar spirande telning liknande den »aurea virga», som för Virgilius banade väg till underjorden. På sätt och vis vore således världsträdsfågelns fall beroende af denna gren likasom Balders af misteln.
Jag anför här utan någon vidare reservation S—s framställning, men tillåter mig dock påpeka, hvad jag förut i en uppsats om »Fågeln med segerstenen etc.» i Meddelanden från Nordiska museet 1901 (sid. 181) omnämnt, att en folktro på en öppnande egenskap hos tuppens stjärtfjädrar låter spåra sig, ja tydligt framträder hos Lukianos, alltså redan under andra århundradet af vår tideräkning. Månne det icke är så, att Fjölsvinn söker drifva litet med den okände vandringsmannen (Vindkall—Svipdag), likasom samtidigt med senare tidehvarfs mytologer, och i själfva verket menar, att möjligheten till det omhandlade problemets lösning finnes allenast hos de två: Sinmara och världsträdsfågeln själf d. v. s. hos dödsgudinnan och lifsguden?
I afhandlingen om hvad han kallar Dioskursagan fotar författaren sin framställning hufvudsakligen på Saxos berättelser om Othin (Oden) och Mitothin samt om Oden och Oller (Ull), hvilka båda senare, Mitothin och Oller, enligt Saxos uppgift någon tid innehaft Odens tron. Professor S. ser, i likhet med åtskilliga tyska mytologer och, såsom synes, på goda grunder, i dessa sagor oklara reminiscenser af en gammal myt, som förmält, att växtlighetsguden en del af året varit fördrifven af en annan gud, vinterguden, från hvilken han dock efter någon tid återeröfrat sitt välde. Äfven denna myt har, såsom S. påvisar, varit förbunden med en rituell
