handling, hvaraf han ser en kvarlefva i det gamla med vårfesten förbundna upptåg, som föreställde majgrefvens strid med vintergrefven. Båda de bakom dessa gestalter dolda gudomligheterna — »de germanska dioskurerna» — voro enligt S. föremål för dyrkan här i vårt land, vinterguden måhända icke minst, att sluta af det jämförelsevis stora antal orter, som bära eller burit namnet Ull-vi. Men vinterguden dyrkades enligt S. också under ett annat namn: Skade, och var ursprungligen gudinnan Nertus’ make. Då emellertid Nertus såsom Njärd vardt en manlig gudom, måste vinterguden Skade samtidigt ändra kön och blifva en gudinna, om äktenskapet skulle kunna bestå. Professor S. ser således i Skades könväxling en yttring af tankens makt öfver språket. Den frågan torde dock fortfarande stå öppen, om ej en motsatt lag i detta fall, såsom så ofta eljest, gjort sig gällande.
Trots den nästan oförvägna dristigheten i den hypoteskonstruktion som där möter, torde afdelningen om Frejritualen utgöra ett af de mest genialiska partierna i professor S—s bok. S—s framställning är i grunddrag denna. Att en ande eller en gud tillfälligtvis eller för lifstid kan taga sin vistelse i en människa, är en allmänfolklig, uråldrig tro. Exempel på det förra är siaren, genom hvilken guden endast i hans ekstatiska tillstånd talar. Exempel på det senare är konungen, såsom denne fördom en gång uppfattades hos måhända alla folk, som haft konungar. S. anför, efter Frazer, bevis härför från Oceanien, Asien, Afrika, Amerika och i Europa från germanska folk på kontinenten. Och så har, såsom han och andra före honom påvisat, tydligen också varit fallet hos nordborna. Af konungen berodde, menade man därför, icke allenast folkets sociala väl utan ock naturförhållanden såsom äring, hälsotillstånd o. s. v. Men berodde äringen på konungen, följde däraf såsom en logisk slutsats, att missväxt visade, att konungen var en svag och dålig regent. Och då, såsom vi sett, andra gudarepresentanter kunde offras för att reinkarneras med förnyad kraft, så undgick ej heller konungen detta öde.
Äfven detta har varit ett gemensamt drag för på vidt skilda håll boende folk. Hvad vår egen forntid beträffar, förmäles det om Domalde och Olof Trätälja, att de drabbats af en dylik död, och om dessa uppgifter än äro alldeles ohistoriska, visa de dock, att ifrågavarande uppfattning och sed en gång förefunnits.
