När man emellertid fann för godt att frångå detta gamla bruk, skedde, åtminstone i de flesta fall, ej upphäfvandet på en gång utan äfven här genom öfvergångsformer. Att börja med ersattes konungen af en hans nära anförvant, en som var »af samma blod» som han. Hvad Sverige beträffar hafva vi sannolikt ett vittnesbörd om detta förhållande i berättelsen om konung Aun, som offrade nio sina söner och för hvarje vann en ny lifslängd. Nästa steg var, att en fånge eller förbrytare utsågs till offer, och slutligen blef det gamla människooffret endast ett skenoffer, ett dramatiskt upptåg eller en lek, under hvilka sistnämnda former det t. o. m. hos civiliserade folk lyckats bibehålla sig ända in i våra dagar.
I Sverige betraktades en tid konungarne, ynglingarne, som ättlingar af Frej, »människooffrens instiftare», och voro såsom gudomliga således mer eller mindre inkarnationer af denne gud. Det var alltså på sätt och vis Frej, hvilken i konungen offrades. Nu finnes i Flatöboken en berättelse om en man vid namn Gunnar Helming, hvilken för ett dråp flytt till Sverige. Här skulle då en Frejshögtid hållas, och gudens bild fördes i vagn omkring från ort till ort för att meddela sin välsignelse. Vid denna gudens eriksgata beledsagades bilden af en prästinna, hvilken ansågs vara gudens maka. Med henne gjorde Gunnar intim bekantskap, så att han fick följa henne på hennes färd, i det han ledde vagnens spann. Snart fann han det dock bekvämare att inlaga gudens plats i vagnen, likasom han förut intagit hans plats i prästinnans hjärta, och hyllad såsom en gud färdades han nu från bygd till bygd. Emellertid visade det sig snart ögonskenligt, att prästinnan blifvit hafvande, och Gunnar, som fruktade att detta skulle röja honom, flydde med henne till Norge.
Professor S. ser nu i denna egendomliga historia en vrängd framställning af ett Frejsoffer. Gunnar, främlingen, hade blifvit utsedd till Frejskonungens ställföreträdare såsom offer, och i denna egenskap, d. v. s. såsom konung och gud, tillkommer honom till dödsstunden allt jordiskt godt, som kan beredas honom. Han erhåller en gemål, och han undfägnas storartadt hvart han kommer på den färd han såsom gudens representant måste företaga. Men han vet hvad som förestår honom, när hans eriksgata är slut, och för att undgå detta flyr han med prästinnans bistånd i rätt tid åter till sitt land.
