Det är onekligen en djärf förslagsförklaring, som S. här framkommer med, men den stödes af flera analogier, och det kan icke nekas, att hans framställning verkar mycket mer öfvertygande än Flatöbokens. Mer kan rimligtvis ej begäras.
Om den sista scenen i detta offerdrama, hvilken Gunnar Helming undandrog sig, och som vi alltså af hans saga icke lära känna, få vi, enligt S., kunskap genom uppgifterna om Domalde, hvilken, såsom urkunden förmäler, af svärdbärande män dödades, så att hans blod utgöts på marken för god äring åt svearne, hvilka från offret hemförde blodade vapen. I namnet Domalde (Domvalde) ser S. endast ett appellativum liktydigt med Forsete (Balders son) och betecknande domaren—presidenten, såsom professor Noreen fyndigt nog öfversatt sistanförda namn. Han är alltså representant för konung i allmänhet och ej själf någon historisk personlighet.
Äfven af ritualen vid konungsoffret anser sig professor S. kunna påvisa en in i senare tid fortvarande kvarlefva, nämligen i svärdsdansen. Riktigare hade nog varit att säga, att kungsofferritualen ingått såsom ett element i åtskilliga svärdsdanser. Vapendanser äro ett hos så godt som alla mer krigiska folk förekommande bruk, hvilket redan Tacitus antecknat såsom förekommande hos germanerna. I dennes lika litet som (märkligt nog) i Olaus Magnus’ framställning spåras dock något drag af kungsofferritualen. Vapendansen är helt enkelt en idrottslek. Emellertid anför S. åtskilliga uppgifter om tyska svärdsdanser, vid hvilka man låtsats döda en af deltagarne, som under lekens lopp dock stundom åter springer upp liksom väckt till nytt lif, och mycket möjligt är att liknande drag också förekommit i svenska svärdsdanser. Åtminstone finnes hos oss i julbocksceremonien stundom en fullkomlig motsvarighet. Att konungsoffret skett på våren, såsom S. sid. 271 antager, synes mig däremot mindre troligt och motsäges ock af åtminstone förhållandena i England, där svärdsdanser, stundom med en scen, där man låtsades döda »konungen», höllos under julen. Snorre ägde otvifvelaktigt större kännedom om de gamla tidernas åkerbruksförhållanden, och då han förlägger konungsoffret till hösten, har han påtagligen därvid mindre tänkt på att skörden då inbärgats än på att sådden (vintersådden) då skett för det nya året. Vinterbloten skedde ju til árs och til gródrar. Jag har ansett mig icke böra lämna dennna bisak här obeaktad af det skäl, att
